Borta med vinden

Fråga: Borta med vinden eller Krig och fred? Svar: Borta med vinden. Margaret Mitchell lyckas ge en grymt åskådlig bild av amerikanska inbördeskriget utan att tappa den röda tråden i handlingen, spänningen kring Scarlett O´Hara och Rhett Butler.

Hennes kärnfulla beskrivningar av krigsförloppet och de växlande stämningarna i söder (enkannerligen Atlanta) är suveräna och grovt underskattade av de många män som aldrig ens tagit i Borta med vinden i tron att det bara är en fruntimmersroman. Bara Frans G Bengtsson har kommit i närheten (i t.ex. sin skildring av general Stonewall Jackson).

Leo Tolstojs roman om napoleonkrigen känns bara överambitiös - måste du verkligen skildra så här många människor och vilka är egentligen huvudpersonerna, Leo?

Oj oj, sa Tolstoj

"Uschkin, uschkin, sade Pusjkin,
oj, oj, sa Tolstoj."

Så skaldade Alf Henrikson på sin tid. Men nu har jag tagit mej längre än någonsin tidigare i Tolstojs mastodontroman Krig och fred. Ända till femte delen. Men jag tror att jag ger upp. Att min favoritförfattare C S Lewis ansåg romanen vara världslitteraturens bästa, förutom några kapitel på slutet, har motiverat mej till förnyade läsförsök, men nu får det räcka för i sommar.

Enskilda episoder skildras fullkomligt lysande, slaget vid Austerlitz till exempel, men jag får liksom inte grepp på någon huvudintrig, någon röd, spännande tråd att följa. Den kanske blir tydlig i sjätte delen, vad vet jag, men nu tar jag som sagt ledigt från Tolstoj.

J K Rowling och Harry Potter

Den 21 juli 2007 stod det klart att Harry Potter-serien verkligen var ett storverk. Jag vill nog placera Harry Potter i jämnbredd med Frodo i Sagan om ringen eller syskonen Pevensie i Narnia-böckerna. Man ska akta sig för att utnämna böcker till "blivande klassiker", men det är ingen tvekan om att J K Rowling är fullt i klass med J R R Tolkien och C S Lewis när det gäller att forma en sagovärld och tillämpa dess egna lagar.

Vad den rena berättartekniken angår är hon som regel fullständigt suverän. Den för långläsningen nödvändiga omväxlingen mellan högt och lågt, allvar och humor, anspänning och avspänning, behärskar hon intill mästerskap.

Det jag känt viss tveksamhet och oro inför är faktiskt budskapet och själva andan i boken. Tesen att kärleken övervinner allt har ibland känts lite ihålig när attityden mot översittare som Dudley eller Draco mest verkat kännetecknas av hat och hämndlystnad. Men det jag hunnit läsa av sista delen har gjort mej positivt överraskad på flera punkter, och jag hoppas att den fortsatta läsningen inte ska förta intrycket av ett värdigt (men varken gråtrist eller smörigt) slut på Harry Potters kamp mot lord Voldemort.