Monday, August 27, 2007

Anna Svärd

Jag har ju tidigare lovordat Selma Lagerlöfs roman Charlotte Löwensköld och länge sett fram emot att få läsa trilogins avslutande del, Anna Svärd. När jag tack vare min hustrus efterforskningar fick tag i den upplevde jag dock en grym besvikelse. Enskilda lysande partier till trots är helhetsintrycket lika dåligt som av Rune Pär Olofssons kopparbergs-trilogi. Hur kunde Selma Lagerlöf låta sin sista roman bli så bedrövlig? Det "öppna" slutet skulle bevars vara något nytt men känns bara slappt. Varför Anna Svärd f.ö. ens skulle tänka på att återuppta samlivet med sin galne ex-man måste för den normale läsaren te sej helt obegripligt. Varför Charlotte Löwenköld ens någonsin varit kär i honom framstår som lika obegripligt. Karl-Artur Ekenstedt är en patetisk figur i ordets allra sämsta bemärkelse, och även om han kan ses som en karikatyr över egenrättfärdigheten framstår han närmast som en "karikatyr av karikatyren", d.v.s. den traditionella bilden av en s.k. väckelsepräst skruvad och vriden några varv ytterligare. Men, som sagt, det finns enskilda partier av mycket hög klass. Anna Svärd framstår som en osannolikt stark och dråplig kvinna, om än inte lika självlysande som Charlotte Löwensköld. Den onda makten i berättelsen, organisthustrun Tea Sundler, är närmast monumental i sin vedervärdiga, rent av demoniska beskäftighet. Och det inledande kapitlet Karlstadsresan kan läsas som en fristående, lysande novell. Charlotte Löwenskölds sista replik där griper starkt: "Guds tålamod är inte slut. Jag vet, att det varar."

Myteriet på Caine

Herman Wouk lärde jag änna genom de klassiska världskrigsskildringarna Krigets vindar och Krig och hågkomst (böckerna, inte TV-serien). Men hans genombrottsroman, Myteriet på Caine, har jag inte läst förrän nu.

Även den utspelar sej under andra världskriget. Fartygschefen på minsveparen Caine, kapten Queeg, är en fantastisk pedant som nervöst rullar små stålkulor mellan fingrarna. Den stora, allmängiltiga frågan är i vilket fall det är moraliskt försvarbart att göra uppror (alltså i sjösammanhanget "myteri"). När blir ens chef så vrickad att han måste avsättas?

Det moraliska problemet tillsammans med den bitvis tragikomiska skildringen av profilen Queeg är bokens stora behållning. Den är föralldel inte heller dålig som utvecklingsroman eller kärleksroman, men just frågan om gott och dåligt ledarskap samt om underlydandes ansvar lämnar mej som lärare och förälder ingen ro. Var går gränsen mellan sund disciplin och pedantisk kontroll, mellan vettig, frivillig underordning och idiotisk, blind lydnad? Läs Myteriet på Caine och begrunda!

Sunday, August 26, 2007

Kopparberget

En annan, minst lika stark läsupplevelse, är Rune Pär Olofssons roman Kopparberget. Även här etsar sej slutet fast med sällsynt skärpa. Man kunde bara önska att författaren släppt historien där, istället för att gå vidare och skapa en som helhet bedrövlig trilogi ("Silverdalen" och "Guldgruvan" heter de övriga delarna). Lika bra som Kopparberget är, lika usla är de andra böckerna, och jag avråder härmed från att ens stifta deras bekantskap. Låtsas som om de inte finns, och läs om Kopparberget några gånger istället. För det är den värd! Inte minst dess slut, som sagt - låt detta vara detta.

Min lysande konung

Rune Pär Olofsson (f. 1926) är en fascinerande personlighet - präst och författare med förkärlek för ohymlat erotiska skildringar enligt devisen "Inget mänskligt är mej främmande", men också med stark inlevelse även i övriga aspekter av det mänskliga känslolivet.

I sina bästa stunder når Olofsson sublima höjder, särskilt i vissa historiska romaner som t.ex. Min lysande konung om Gustav Vasa och hans förbundna. Bokens berättarkonst hör till det starkaste jag mött, och jag kan bara rekommendera boken - som slår Peder Swarts vasakrönika med hästlängder. Inte minst slutet berör starkt...