Kenneth Grahames barnboksklassiker håller än, 100 år efter publiceringen! Själva biologin är givetvis undermålig (att en Padda skulle behöva hjälp när han drattat i vattnet är ju löjeväckande), men skildringen av de fyra vännerna och fint utmejslade karaktärerna Mullvad, Vattenråtta, Grävling och Padda hör till de mest fängslande personskildringar jag läst!
Och som vuxen imponeras jag av den medvetna berättartekniken, där Paddas halsbrytande bileskapader varvas med lugnare kapitel med stämningsfulla julsånger och närmast andliga naturupplevelser. Avsnitt som sällan kommer till sin rätt i de otaliga förkortningar som filmatiseringar och serieversioner inneburit.
Skulle jag få tag i Håkan Serners högläsning av Det susar i säven, vore min lycka gjord.
Monday, October 29, 2007
En dag i Ivan Denisovitjs liv
Eller "Odin den Ivan Denisovitj", som den heter på ryska. Med ryska mått mätt endast en novell - med mina mått mätt en alldeles lagom lång roman, som uppfyller alla de klassiska kraven på tidens, handlingens och rummets enhet.
En underbar bok som man gärna läser om. Med djup inlevelse varje gång. Kanske är det min norrbottniska bakgrund som gör att jag vid läsningen erfar arbetslägrets isande vinterkyla med hela min mentala hud?
Det är en märklig prestation av Aleksander Solsjenitsyn att sätta Stalins fångläger i förfärande blixtbelysning genom att skildra "en nästan lycklig dag." En av de tretusensexhundrafemtiotre dagarna...
En underbar bok som man gärna läser om. Med djup inlevelse varje gång. Kanske är det min norrbottniska bakgrund som gör att jag vid läsningen erfar arbetslägrets isande vinterkyla med hela min mentala hud?
Det är en märklig prestation av Aleksander Solsjenitsyn att sätta Stalins fångläger i förfärande blixtbelysning genom att skildra "en nästan lycklig dag." En av de tretusensexhundrafemtiotre dagarna...
Sunday, October 21, 2007
En perfekt spion - men ingen perfekt bok
Efter att ha läst klassikern Spionen som kom in från kylan var det med stor förväntan jag slog upp John le Carrés nyare bok En perfekt spion.
Tyvärr kunde jag snart konstatera att le Carrés litterära ambitioner lett honom vilse. Vart hade den effektiva knapphet försvunnit som kom Graham Greene att rosa debutverket så entusiastiskt? Vart hade respekten för läsarens tid och ork tagit vägen? Vad får en författare att på 500 sidor berätta en historia som egentligen bara behövt hälften för att gå fram?
Tyvärr kunde jag snart konstatera att le Carrés litterära ambitioner lett honom vilse. Vart hade den effektiva knapphet försvunnit som kom Graham Greene att rosa debutverket så entusiastiskt? Vart hade respekten för läsarens tid och ork tagit vägen? Vad får en författare att på 500 sidor berätta en historia som egentligen bara behövt hälften för att gå fram?
Subscribe to:
Posts (Atom)