Nu har jag läst en av Selma Lagerlöfs mindre kända småromaner: Bannlyst. Det är en stark fredsappell, och romanens huvudpoäng, att det väl måste vara ännu viktigare hur vi behandlar de levandes kroppar än de dödas, känns märkligt aktuell i ljuset av "Kistskandalen" inom begravningsväsendet.
Jag tycker varken att man ska spräcka kistor med grävskopa eller tugga på döda kamrater (som i Bannlyst), men Selma Lagerlöfs poäng sitter som gjuten: att - som i första världskriget - räkna ett människoliv som mindre än ingenting måste vara en värre försyndelse.
Nåväl, helst bör vi naturligtvis visa respekt för BÅDE levande och döda kroppar. Det ena utesluter inte det andra.
Rent litterärt måste nog romanen betraktas som en av Selma Lagerlöfs sämre. Melodramatiken tillåts skena iväg, och när huvudpersonen till sist bevisas vara oskyldig till kannibalismen tycker jag att huvudpoängen går lite i stöpet.
