Boken i skallen

Lindblomska katekesen

2011-11-12T02:02:00.000-08:00

Oväntat bra katekesutveckling, redigerad av ärkebiskop Jacob Axelsson Lindblom. Den ådrog sej på sin tid (1811) hård kritik från de s.k. nyläsarna, men jämfört med de mesta som kommer från Svenska kyrkans ledning idag ter den sej som ett under av ortodoxi. Dessutom är ärkebiskopens förord (från 1810) intressant och pedagogiskt genomtänkt.

Monsignore Quijote

2010-12-26T16:25:00.000-08:00

En oväntad, sen pärla av Graham Greene. Den kommunistiske borgmästaren och den romersk-katolske prästen utgör ett udda par på sin resa genom Spanien.

Det var en tjusande idyll

2009-05-14T21:31:00.000-07:00

En överraskande bra bok var Gustaf Hellströms roman "Det var en tjusande idyll" om författarens alter ego Stellan Petréus och dennes upplevelser under 1907. Boken börjar i maj, så den passade bra att börja läsa just i maj.

En fascinerande tidsbild - visste ni att första bilen med självstart kom 1907? - och en ovanligt medryckande utvecklingsroman. Titeln måste vara ironiskt menad, men det finns mycket av både misär och mänsklig värme i berättelsen.

Sveriges sista krig

2009-04-24T10:09:00.000-07:00

Ett måste detta jubileumsår är Allan Sandströms optimistiskt klingande "Sveriges sista krig" (om det ändå bleve så väl!). Med underrubriken "De dramatiska åren 1808-09." Utgiven på Libris 1994. (Nyutgåva på G?)

En riktigt, riktigt engagerande, väldokumenterad berättelse. En höjdare på många sätt, nästan som en roman men med bättre akribi.

Kaj Munks predikningar och självbiografi

2009-01-17T11:05:00.000-08:00

Vill innerligt rekommendera Kaj Munk och hans självbiografi "Våren kommer så saktelig". Den är ett under av berättarglädje och humor, trots att anledningen till att han redan i 40-årsåldern skriver på sin självbiografi är gränslöst sorglig (den antyds i förordet).

Även predikosamlingarna "Med Ordets svärd" och "Hoppet förbliver" (orig. "Ved Babylons elver") är klart läsvärda. Inte underligt att denne präst som pikade den nazistiska ockupationsmakten i var och varannan predikan, slutligen hittades ihjälskjuten i ett landsvägsdike.

Men, som han sa, "låt dem slå ihjäl oss på långfredagen, vi lurar dem på påskdagen!"

Bra böckers gröna lexikon från 1980-talet

2008-06-14T05:47:00.000-07:00

En fantastiskt bra bokserie - inte minst bildmässigt! - är Bra böckers lexikon från 1980-talet. Det finns massor med reproduktioner av berömda konstverk, och även i övrigt har redaktionen fattat att en bild ofta säger mer än 1000 ord.

Tryckkvalitén är kanske inte alltid den bästa, men som helhet är Bra Böckers bildmaterial överlägset t.ex. Nationalencyklopedins. Ändå kan man lätt få de 25 banden för en eller ett par hundralappar på andrahandsaffärer. (Alltså 4 eller 8 kronor för ett härligt, välmatat band!). Jag kan bara rekommendera serien - den gröna färgen gör sej dessutom mycket bra i bokhyllan.

Bannlyst

2008-05-19T00:43:00.000-07:00

Nu har jag läst en av Selma Lagerlöfs mindre kända småromaner: Bannlyst. Det är en stark fredsappell, och romanens huvudpoäng, att det väl måste vara ännu viktigare hur vi behandlar de levandes kroppar än de dödas, känns märkligt aktuell i ljuset av "Kistskandalen" inom begravningsväsendet.

Jag tycker varken att man ska spräcka kistor med grävskopa eller tugga på döda kamrater (som i Bannlyst), men Selma Lagerlöfs poäng sitter som gjuten: att - som i första världskriget - räkna ett människoliv som mindre än ingenting måste vara en värre försyndelse.

Nåväl, helst bör vi naturligtvis visa respekt för BÅDE levande och döda kroppar. Det ena utesluter inte det andra.

Rent litterärt måste nog romanen betraktas som en av Selma Lagerlöfs sämre. Melodramatiken tillåts skena iväg, och när huvudpersonen till sist bevisas vara oskyldig till kannibalismen tycker jag att huvudpoängen går lite i stöpet.

Osynliga länkar

2008-03-28T05:01:00.000-07:00

Selma Lagerlöf (150 år i år) är allt en rasande skicklig novellist! Jag läser nu om hennes samling "Osynliga länkar", där både hennes kanske mest berömda novell, Gudsfreden, och en mer lågmäld ironisk novell, Morbor Ruben, fängslar mej något alldeles enormt. Vilken berättare! Vilken teknisk skicklighet och vilken förmåga att hitta stoff!

Egentligen är Lagerlöf novellist även i sina romaner. Varje kapitel är ofta möjligt att läsa som ett avslutat helt - både i t.ex. Gösta Berlings saga och Nils Holgerssons underbara resa. Noveller inom en ramberättelse - så skulle man kunna karaktärisera flera av de större verken. Hennes sista bok t.ex., Anna Svärd, har med rätta bedömts strängt som helhet betraktad (det öppna slutet gör ingen människa glad), men t.ex. inledningskapitlet Karlstadsresan är helt enkelt lysande som novell betraktat!

Men som sagt, nu är det Osynliga länkar som gäller. Vilken variation, vilken berättarglädje! Göran Hägg har hjälpt mej att upptäcka långnovellen Dunungen som avslutar samlingen. Skrattar bäst som skrattar sist...

Nu måste jag bara få tag i novellsamlingen Troll och människor också! Den med Bortbytingen...

Hornblower-böckerna av C S Forester

2008-02-15T17:23:00.000-08:00

Det var någon gång i grundskolan som jag upptäckte kadetten, löjtnanten, kaptenen m.m. Horatio Hornblower. Och när jag nu läser om de första böckerna i serien upptäcker jag att jag gillar C S Foresters berättarstil. Hornblowers hårda arbete till sjöss och inte minst hans motgångar och bittra besvikelser skildras initierat och engagerat. (Sen går det förstås alltid väl till sist, enligt uråldriga regler för hur en hjälte ska vara).

Men det kan inte hjälpas - det är alltid roligare att som i Kadett Hornblower läsa om en ung, fortfarande lite hunsad mans försök att sträva uppåt än, som i Lord Hornblower, om en etablerad, ärrad kommendörkapten.

Gott Nytt År 2008 med Torgny Lindgren

2008-01-01T15:03:00.001-08:00

Nej, jag har ännu inte läst den. Men snart måste det ske: Norrlands Akvavit!

Snö

2007-12-20T14:21:00.000-08:00

En alldeles fantastisk bok så här i vintertider är boken Snö av Johan Rassa. D.v.s. - det står Yngve Ryd på omslaget, men Ryd är på sin höjd redaktör. Nej, allt som är värt att veta om snö och allt som berättas i denna bok, det kommer från Johan R:s fatabur. Denne är, om inte författare, så i varje fall det inte mindre vägande sagesman.

Boken hade även kunnat heta Snö och is, eftersom även en hel del iskunskap tas upp i bokens slutkapitel. Fina bilder åskådliggör beskrivningarna. De samiska benämningarna på allehanda snö- och isvarianter klingar likt poesi. Boken rekommenderas!

Det susar i säven (The Wind in the Willows)

2007-10-29T14:56:00.000-07:00

Kenneth Grahames barnboksklassiker håller än, 100 år efter publiceringen! Själva biologin är givetvis undermålig (att en Padda skulle behöva hjälp när han drattat i vattnet är ju löjeväckande), men skildringen av de fyra vännerna och fint utmejslade karaktärerna Mullvad, Vattenråtta, Grävling och Padda hör till de mest fängslande personskildringar jag läst!

Och som vuxen imponeras jag av den medvetna berättartekniken, där Paddas halsbrytande bileskapader varvas med lugnare kapitel med stämningsfulla julsånger och närmast andliga naturupplevelser. Avsnitt som sällan kommer till sin rätt i de otaliga förkortningar som filmatiseringar och serieversioner inneburit.

Skulle jag få tag i Håkan Serners högläsning av Det susar i säven, vore min lycka gjord.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

2007-10-29T14:49:00.000-07:00

Eller "Odin den Ivan Denisovitj", som den heter på ryska. Med ryska mått mätt endast en novell - med mina mått mätt en alldeles lagom lång roman, som uppfyller alla de klassiska kraven på tidens, handlingens och rummets enhet.

En underbar bok som man gärna läser om. Med djup inlevelse varje gång. Kanske är det min norrbottniska bakgrund som gör att jag vid läsningen erfar arbetslägrets isande vinterkyla med hela min mentala hud?

Det är en märklig prestation av Aleksander Solsjenitsyn att sätta Stalins fångläger i förfärande blixtbelysning genom att skildra "en nästan lycklig dag." En av de tretusensexhundrafemtiotre dagarna...

En perfekt spion - men ingen perfekt bok

2007-10-21T17:21:00.000-07:00

Efter att ha läst klassikern Spionen som kom in från kylan var det med stor förväntan jag slog upp John le Carrés nyare bok En perfekt spion.

Tyvärr kunde jag snart konstatera att le Carrés litterära ambitioner lett honom vilse. Vart hade den effektiva knapphet försvunnit som kom Graham Greene att rosa debutverket så entusiastiskt? Vart hade respekten för läsarens tid och ork tagit vägen? Vad får en författare att på 500 sidor berätta en historia som egentligen bara behövt hälften för att gå fram?

Anna Svärd

2007-08-27T14:30:00.000-07:00

Jag har ju tidigare livordat Selma Lagerlöfs roman Charlotte Löwensköld och länge sett fram emot att få läsa trilogins avslutande del, Anna Svärd. När jag tack vare min hustrus efterforskningar fick tag i den upplevde jag dock en grym besvikelse. Enskilda lysande partier till trots är helhetsintrycket lika dåligt som av Rune Pär Olofssons kopparbergs-trilogi.

Hur kunde Selma Lagerlöf låta sin sista roman bli så bedrövlig? Det "öppna" slutet skulle bevars vara något nytt men känns bara slappt. Varför Anna Svärd f.ö. ens skulle tänka på att återuppta samlivet med sin galne ex-man måste för den normale läsaren te sej helt obegripligt. Varför Charlotte Löwenköld ens någonsin varit kär i honom framstår som lika obegripligt. Karl-Artur Ekenstedt är en patetisk figur i ordets allra sämsta bemärkelse, och även om han kan ses som en karikatyr över egenrättfärdigheten framstår han närmast som en "karikatyr av karikatyren", d.v.s. den traditionella bilden av en s.k. väckelsepräst skruvad och vriden några varv ytterligare.

Men, som sagt, det finns enskilda partier av mycket hög klass. Anna Svärd framstår som en osannolikt stark och dråplig kvinna, om än inte lika självlysande som Charlotte Löwensköld. Den onda makten i berättelsen, organisthustrun Tea Sundler, är närmast monumental i sin vedervärdiga, rent av demoniska beskäftighet. Och det inledande kapitlet Karlstadsresan kan läsas som en fristående, lysande novell. Charlotte Löwenskölds sista replik där griper starkt: "Guds tålamod är inte slut. Jag vet, att det varar."

Myteriet på Caine

2007-08-27T14:19:00.000-07:00

Herman Wouk lärde jag änna genom de klassiska världskrigsskildringarna Krigets vindar och Krig och hågkomst (böckerna, inte TV-serien). Men hans genombrottsroman, Myteriet på Caine, har jag inte läst förrän nu.

Även den utspelar sej under andra världskriget. Fartygschefen på minsveparen Caine, kapten Queeg, är en fantastisk pedant som nervöst rullar små stålkulor mellan fingrarna. Den stora, allmängiltiga frågan är i vilket fall det är moraliskt försvarbart att göra uppror (alltså i sjösammanhanget "myteri"). När blir ens chef så vrickad att han måste avsättas?

Det moraliska problemet tillsammans med den bitvis tragikomiska skildringen av profilen Queeg är bokens stora behållning. Den är föralldel inte heller dålig som utvecklingsroman eller kärleksroman, men just frågan om gott och dåligt ledarskap samt om underlydandes ansvar lämnar mej som lärare och förälder ingen ro. Var går gränsen mellan sund disciplin och pedantisk kontroll, mellan vettig, frivillig underordning och idiotisk, blind lydnad? Läs Myteriet på Caine och begrunda!

Kopparberget

2007-08-26T11:33:00.000-07:00

En annan, minst lika stark läsupplevelse, är Rune Pär Olofssons roman Kopparberget. Även här etsar sej slutet fast med sällsynt skärpa. Man kunde bara önska att författaren släppt historien där, istället för att gå vidare och skapa en som helhet bedrövlig trilogi ("Silverdalen" och "Guldgruvan" heter de övriga delarna). Lika bra som Kopparberget är, lika usla är de andra böckerna, och jag avråder härmed från att ens stifta deras bekantskap. Låtsas som om de inte finns, och läs om Kopparberget några gånger istället. För det är den värd! Inte minst dess slut, som sagt - låt detta vara detta.

Min lysande konung

2007-08-26T11:24:00.000-07:00

Rune Pär Olofsson (f. 1926) är en fascinerande personlighet - präst och författare med förkärlek för ohymlat erotiska skildringar enligt devisen "Inget mänskligt är mej främmande", men också med stark inlevelse även i övriga aspekter av det mänskliga känslolivet.

I sina bästa stunder når Olofsson sublima höjder, särskilt i vissa historiska romaner som t.ex. Min lysande konung om Gustav Vasa och hans förbundna. Bokens berättarkonst hör till det starkaste jag mött, och jag kan bara rekommendera boken - som slår Peder Swarts vasakrönika med hästlängder. Inte minst slutet berör starkt...

Borta med vinden

2007-07-29T14:25:00.000-07:00

Fråga: Borta med vinden eller Krig och fred? Svar: Borta med vinden. Margaret Mitchell lyckas ge en grymt åskådlig bild av amerikanska inbördeskriget utan att tappa den röda tråden i handlingen, spänningen kring Scarlett O´Hara och Rhett Butler.

Hennes kärnfulla beskrivningar av krigsförloppet och de växlande stämningarna i söder (enkannerligen Atlanta) är suveräna och grovt underskattade av de många män som aldrig ens tagit i Borta med vinden i tron att det bara är en fruntimmersroman. Bara Frans G Bengtsson har kommit i närheten (i t.ex. sin skildring av general Stonewall Jackson).

Leo Tolstojs roman om napoleonkrigen känns bara överambitiös - måste du verkligen skildra så här många människor och vilka är egentligen huvudpersonerna, Leo?

Oj oj, sa Tolstoj

2007-07-23T22:15:00.000-07:00

"Uschkin, uschkin, sade Pusjkin,
oj, oj, sa Tolstoj."

Så skaldade Alf Henrikson på sin tid. Men nu har jag tagit mej längre än någonsin tidigare i Tolstojs mastodontroman Krig och fred. Ända till femte delen. Men jag tror att jag ger upp. Att min favoritförfattare C S Lewis ansåg romanen vara världslitteraturens bästa, förutom några kapitel på slutet, har motiverat mej till förnyade läsförsök, men nu får det räcka för i sommar.

Enskilda episoder skildras fullkomligt lysande, slaget vid Austerlitz till exempel, men jag får liksom inte grepp på någon huvudintrig, någon röd, spännande tråd att följa. Den kanske blir tydlig i sjätte delen, vad vet jag, men nu tar jag som sagt ledigt från Tolstoj.

J K Rowling och Harry Potter

2007-07-21T21:13:00.000-07:00

Den 21 juli 2007 stod det klart att Harry Potter-serien verkligen var ett storverk. Jag vill nog placera Harry Potter i jämnbredd med Frodo i Sagan om ringen eller syskonen Pevensie i Narnia-böckerna. Man ska akta sig för att utnämna böcker till "blivande klassiker", men det är ingen tvekan om att J K Rowling är fullt i klass med J R R Tolkien och C S Lewis när det gäller att forma en sagovärld och tillämpa dess egna lagar.

Vad den rena berättartekniken angår är hon som regel fullständigt suverän. Den för långläsningen nödvändiga omväxlingen mellan högt och lågt, allvar och humor, anspänning och avspänning, behärskar hon intill mästerskap.

Det jag känt viss tveksamhet och oro inför är faktiskt budskapet och själva andan i boken. Tesen att kärleken övervinner allt har ibland känts lite ihålig när attityden mot översittare som Dudley eller Draco mest verkat kännetecknas av hat och hämndlystnad. Men det jag hunnit läsa av sista delen har gjort mej positivt överraskad på flera punkter, och jag hoppas att den fortsatta läsningen inte ska förta intrycket av ett värdigt (men varken gråtrist eller smörigt) slut på Harry Potters kamp mot lord Voldemort.

Ortodoxi med Chesterton

2007-06-02T22:07:00.000-07:00

Mitt första möte med Gilbert Keith Chesterton var hans bok Orthodoxy på originalspråket, hittad på nätet på Project Gutenberg. En fantastisk läsupplevelse - det slog gnistor om både språk och tanke.

Visst, någon gång skruvar han sina skenbara paradoxer något varv för hårt, men det är inte bara ordvrängeri han sysslar med. Chesterton är språkkonstnär, och han gör inga försök att dölja att han är filosofisk och teologisk amatör. Men han fångar strömningar i sin egen tid (1908, snart 100 år sedan) som till förbluffande stor del fortfarande är aktuella och satt sin prägel på det gångna seklet.

Egentligen gäller detta lika mycket föregångaren Heretics (Heresier), som tyvärr aldrig översatts till svenska, men vars uppgörelser med vännerna H G Wells och Bernard Shaw hör till det kvickaste jag någonsin läst. Åtminstone Shaw får verkligen smaka sin egen retoriska medicin.

Det jag beundrar Chesterton mest för är hans oförbrännerligt goda humör, som inte sviker honom ens i de hårdaste diskussioner. Om ordet "vänsäll" någonsin varit på sin plats, så är det i fråga om Chesterton. Men vänskap innebar för honom livligt meningsutbyte, inte bara artigt medjamsande. Han kunde gå till attack, kraftigt t.o.m., men utan avsikt att såra och döda. Tvärtom: han debatterade för att vinna inte bara diskussionen utan även sina motståndare. I det är Chesterton ett föredöme för oss alla.

Barnen från Frostmofjället

2007-05-12T07:40:00.000-07:00

En liten 100-åring har vi i år i Laura Fitinghoffs bok om Barnen från Frostmofjället, som kom ut år 1907 och blivit en "minor classic" bland barnböcker. När den så småningom filmatiserades, avpressades ännu ett antal tårar. Visst känns den ställvis en smula sentimental i överkant, men den har i stort sett klarat tidens gång utan att deklasseras till pekoral. Tvärtom har den närmast befäst sin ställning som historisk norrlandsskildring, och nog tycker jag att Laura Fitinghoff överträffar t.ex. Bernhard Nordh i autenticitet och berättarkonst.

Dessutom skulle jag tro att berättelsen snarast vunnit på att författarinnan (tyvärr) dog rätt snart efter bokens utgivande och inte hann ge ut en planerad fortsättning om barnens vidare öden och äventyr. Risken är att det blivit för mycket av drömuppfyllelse för att berättelsens karga charm skulle ha kunna överleva. Det får allt räcka med den "happy end" vi bestås med i den bok som vi nu får nöja oss med.

Läs boken! Läs om den!

Alistair Maclean

2007-05-06T08:23:00.000-07:00

...men Alistair Macleans författarskap kommer inte långt efter. Också det en härlig "vuxenupplevelse". Jag hade nog sett Kanonerna på Navarone som film, men aldrig läst boken. Min första Maclean blev istället Natt utan slut, följd av Örnnästet och Fruktan är mitt vapen. Alla tre utmärkta berättarprestationer. Mindre imponerad blev jag av Björnön och genombrottsromanen HMS Ulysses, av vilka dock den senare är mycket läsvärd som osentimental krigsskildring (Maclean tog värvning i amerikanska marinen 1942 vid 19 års ålder och var till sjöss två och ett halvt år).

Senast lästa Maclean-romanen är dock (till slut) Kanonerna på Navarone. Först på svenska och sedan (just nu) i en förkortad engelsk upplaga. Spännande att läsa även andra gången. Maclean lyckas nästan alltid få med en rejäl förrädare, hur små och sammansvetsade gäng han än skriver om, men vem det är blir oftast lika svårt att gissa som vem som är mördaren i en skickligt hopvävd deckare. Så också här. Visst upprepar sej den produktive Maclean lite grann ibland, ungefär som den lika produktiva Agatha Christie inom sin genre, och jag borde nog ha läst Kanonerna på Navarone före t.ex. Örnnästet för att uppskatta själva berättartekniken tillfullo, men jag förstår verkligen varför den ofta nämns som Macleans bästa bok. Rekommenderas, inte minst för den fina psykologin i skildringen av den yngste lagmedlemmen Andy Stevens och dennes vedermödor.

Graham Greene

2007-04-29T22:51:00.000-07:00

Det största författarskap jag mött under åren här i Bollnäs, både kvalitativt och kvantitativt, är utan tvekan Graham Greenes. Den första bok av honom jag stötte på var Slutet på historien, och sedan var jag fast. Makten och härligheten, Hjärtpunkten, Vår man i Havanna - bok följde bok, slag i slag.

Graham Greene har ju som sagt den sympatiska vanan att skriva pregnant; hans romaner är sällan eller aldrig mer än 2-300 sidor, vilket gör att man gärna både läser fler och läser om dem man redan avnjutit.

Dessutom - och det kan jag inte dölja - fascineras jag av hans öppenhet mot det andliga, för att inte rakt ut säga kristna. Greene blir aldrig sentimental, men just med sin torra, knappa stil lyckas han få läsaren att bli gripen av ytterst prosaiska livsöden. Det är skickligt!

Molnfri bombnatt

2007-04-29T13:24:00.000-07:00

April månads stora läsupplevelse var dock, le Carré får ursäkta, Vibeke Olsson Falks Molnfri bombnatt. Den, mina vänner, var visserligen dubbelt så lång som le Carrés roman - och har alltså enligt min tes sämre "överlevnadsprognos" - men jag hade ingen lust att förkorta den. Själva makligheten i berättartempot kontrasterar mot de täta tidsomkastningarna - läsaren hålls i spänning av själva det faktum att han/hon fått veta (ungefär) hur det kommer att gå.

Likheten med le Carrés Spionen som kom in från kylan är att berättelsen till största delen utspelar sig i Tyskland. I övrigt är likheterna få. Men den som vill förstå, eller åtminstone ana, hur nazismen bemäktigade sig även de finaste tyska personligheter - eller vilket psykologiskt övertag en totalitär regim ö.h.t. kan skaffa sej - har i Molnfri bombnatt en sällsynt möjlighet till verkliga in-blickar och in-sikter. Världskrigets (det första) store skildrare, Jan-Olof (Jolo) Olsson, har i sin dotter fått en värdig efterföljare vad gäller Världskrigets ohyggliga "andra halvlek", 1939-1945.

Spionen som kom in från kylan

2007-04-29T13:20:00.000-07:00

John le Carrés Spionen som kom in från kylan var helgens läsupplevelse. Men inte undrar jag på att Graham Greene uppskattat den - den påminner inte så lite om Greenes böcker i sin lakoniska språkform och sina ofta ganska sjabbiga miljöer.

Liksom i det att den är föga mer än 200 sidor. Sällan behöver en roman vara längre än så. Chansen att den överlever sin samtid ökar i alla fall i allmänhet omvänt proportionellt mot antalet sidor. (Jodå, undantag finns - men hur många har EGENTLIGEN läst Joyces Odysseus eller Prousts På spaning efter den tid som flytt?).

Charlotte Löwensköld

2007-03-25T05:46:00.000-07:00

Alla som uppskattar starka tjejer som Pippi Långstrump och Anne på Grönkulla kommer att älska Charlotte Löwensköld! Vilken brud! Som välter hela sockerskålen över hallonen bara för att göra sej omöjlig, men som är envis och uthållig i sin kärlek så att man knappt tror att det kan vara sant. Åja, sant är det kanske inte heller, men Selma Lagerlöf har verkligen återigen lyckats skapa något helt av en mängd skenbart disparata episoder. Läs Löwensköldska ringen - och sedan Charlotte Löwensköld!

Nu måste jag bara få tag i fortsättningen Anna Svärd på något sätt - så jag får se hur den humorbefriade och egenrättfärdige präststackaren klarar sej! Och vem Anna Svärd själv är egentligen...

Ringarnas herre av J R R Tolkien

2007-02-28T07:51:00.000-08:00

Inspirerad av bokreans närmast utförsäljningsartade pris på... ja vad ska vi kalla Tolkiens epos? "Härskarringen"? "Sagan om ringen"? "Ringarnas herre"? Kanske Sagan om ringen är den benämning som kommer att överleva, även om den nyaste översättningen ordagrant följer Tolkien och kallar eposet som helhet "Ringarnas herre" och första boken "Ringens brödraskap". Är det något som blir kvar av Ohlmarks´ översättning, så är det nog begreppet "Sagan om ringen".

Hursomhelst - boken ÄR en läsupplevelse även läst i vuxen ålder. Bara man kommer in i den närmast magiska stämning som uppenbarar sej efter omkring 50 sidor. Själv läste jag den dag som natt under ett jullov i studiernas Lund, och jag måste nog säga att den film jag och Tolkien gjorde tillsammans den gången (alldeles i början av 1994) var bättre än allt Peter Jackson åstadkommit i den vägen. Tyvärr hade jag den bara i mitt huvud, och den bleknade bort med åren. Jag tvivlar dessutom på att den skulle bli lika bra om jag läste om boken idag.

Men jag ska läsa om den, absolut! Det är roligt att se hur uppskattande Göran Hägg ställer sej till den, även som ren litteratur betraktad, i sin bok Världens litteraturhistoria. Fantasyns uppfinnare, J R R Tolkien, förtjänar verkligen sin plats i litteraturhistorien. Även om jag nog tycker att en förkortad upplaga av ringberättelsen kunde vara motiverad. Med tanke på hur många andra klassiker som bearbetats och komprimerats utan större skada för innehållet. Det finns några verkligt tradiga avsnitt, t.ex. det om Lavskägge i Sagan om de två tornen...

Bokrean 2007

2007-02-28T07:46:00.000-08:00

Det finns faktiskt en del fynd att göra på årets bokrea. Med glädje har jag köpt Göran Häggs "Svenskhetens historia", liksom J R R Tolkiens "Härskarringen" (39 kr!!!). Nordisk flora och receptbok för barn hör också till favoriterna. Liksom Narniaserien. Jag har dock avstått från att köpa en mängd krigshistoriska böcker, även om det kliat i fingrarna. Andra världskrigets förlopp - och förstas! - skulle jag som historielärare nog behöva ha bättre koll på. Och svenska slagfält... nej, det får vara. Verklighetens hemska krig i all ära, men jag föredrar nog att läsa Sagan om ringen. (Som läsupplevelse alltså).

Böcker jag läst, del 1: Författare från A till B

2007-02-28T07:33:00.000-08:00

OBS: Denna lista innehåller endast böcker jag läst med alltmer stegrat intresse, d.v.s. böcker som jag gärna skulle läsa om och alltså i någon mening rekommenderar.

Ahlgren, Ernst: Fru Marianne
Alfredsson, Hans: Lagens långa näsa
Almqvist, Carl Jonas Love: Det går an, Drottningens juvelsmycke, Grimstahamns nybygge, Kapellet, Svenska fattigdomens betydelse
Andersen, Leif: Gud, varför sover du?
Andersson, Dan: Kolvaktarens visor, Kolarhistorier
Armstrong, Karen: Historien om Jerusalem
Augustinus: Bekännelser
Bayley, John: Iris – en sorgesång
de Beauvoir, Simone: Det andra könet
Benedictsson, Victoria: Fru Marianne
Bengtsson, Frans G: Röde Orm, De långhåriga merovingerna, Tankar vid en myrstack, Silversköldarna
Bergman, Hjalmar: Clownen Jac, Flickan i frack, Markurells i Wadköping, Swedenhielms
Björk, Knut: Den unga björk i skogen, Stigmanshövdingen på Ödmården, Profetfurstar och vardagskristna
Björk, Nina: Under det rosa täcket
Björkquist, Manfred: Eros och personligheten
Blanche, August: En prästmans anteckningar, En skådespelares äventyr, Hyrkuskens berättelser
Boberg, Carl: Hvad skall man bli?
Bondeson, August: Skollärare John Cronschougs memoarer
Bonhoeffer, Dietrich: Alltid hos dig, Efterföljelse, Liv i gemenskap, Motstånd och underkastelse
Boye, Karin: Kallocain
Brantenberg, Gerd: Egalias döttrar
Braw, Christian: Nåden och världen, I världen, I Sverige, I tiden, Till minnet, Bättre människa – bättre chef, Erfarenhetsbaserat ledarskap
Bunyan, John: Kristens resa
Buscaglia, Leo: Leva älska lära
Busch, Wilhelm: Kom hem, Ljus över korset
Böök, Fredrik: Resa i Sverige

Oron vid älven

2007-02-16T07:21:00.000-08:00

En riktigt, riktigt bra bok är Allan Sandströms om Nils Grubb. "Oron vid älven", utgiven på Artos 2005, trodde jag länge var någon sorts kyrkohistorisk uppsats om en kyrkoherde i Umeå på 1700-talet. Och så läste jag den, och upptäckte att det var en roman, spännande som bara den! Bra gjort, Allan!

Per och Pål

2007-01-15T08:39:00.000-08:00

Strindberg som novellist är något helt annat än Strindberg som romanförfattare. (Med undantag för Hemsöborna). De kortare berättelserna bör definitivt både läsas och läsas om.

De historiska berättelserna Per och Pål, Beskyddare, Högre ändamål och Odlad frukt är ju helt fantastiska - både berättartekniska och propagandistiska mästerverk! Det bistra konstaterandet "och det är inte ändrat än", som avslutar Per och Pål, känns ända in i själen apropå de tidlösa missförhållanden som novellerna gestaltar. Frågan är om satsen dessförinnan ("och det kan ingen människa ändra") är lika sann?

Nils Holgersson 100 år!

2006-12-01T05:53:00.000-08:00

Grattis, Nils Holgersson, på 100-årsdagen! Eller ska vi säga 114-årsdagen, eftersom du ju i den fiktiva tiden redan var 14 år när boken om din underbara resa kom ut den 1 december 1906!

En fantastisk bok! Typiskt selma-lagerlöfsk såtillvida som den innehåller en spännande ramhandling med en mängd mer eller mindre löst inflätade episoder. (Inspiration från Kipling Djungelboken har hon ju själv medgivit). Men enligt min mening bättre än både Jerusalem och Gösta Berlings saga. Suverän vuxenbok likaväl som barnbok. Synd bara att filmen är så föråldrad - snart dags för en ny filmatisering kanske?

Dagen till ära tittar vi lite extra på 20-kronorssedlarna ("selmorna") och ropar: Hurra, hurra, hurra, hurra! Grattis Nils och tack Selma som skrev ner hans reseminnen!

Hans nåds testamente

2006-11-30T06:43:00.000-08:00

Hjalmar Bergman hör för mej till 2000-talets nya bekantskaper. En positiv bekantskap, i huvudsak. Men Hans nåds testamente, genombrottsromanen, var en besvikelse. Den påstådda skojigheten var ganska vemodig (fast det är förstås typiskt Bergman), men själva handlingen och kärlekshistorien kändes ganska fadd och dekadent på ett föga fängslande vis. Kul 1910 kanske. För nutida läsare ganska medelmåttigt, särskilt som Bergman senare överträffat sej själv flera gånger om.

Nej, läs Markurells i Wadköping, Farmor och Vår Herre - samt Clownen Jac! Det är Bergman när han är som bäst!

Sinuhe egyptiern av Mika Waltari

2006-11-17T06:14:00.000-08:00

Det här är en mäktig bok. Eller egentligen ganska många böcker av varierande litterär kvalitet (i den bemärkelsen lik Bibeln). Men författaren uppges vara densamme till dem allihop, nämligen den "pensionerade" läkaren Sinuhe. Och även i verkligheten är författaren densamme hela tiden, nämligen finländaren Mika Waltari.

Sinuhe intar både i prolog och epilog en desillusionerad attityd, inte helt olik Predikarens i Bibeln. Efter att ha sett och upplevt det mesta, vill han dela med sig av en ganska livstrött men ändå generös åskådning. Berättelsen är i mina ögon som mest levande i de två första böckerna - om barn- och ungdomsåren - men innehåller även därefter flera episoder av stor dramatik och stundtals komik.

Emellanåt kan dock boken kännas väl tung, inte bara till formatet utan även till själva uppläggningen. Ambitionen att skildra en hel epok (farao Echnatons och hans efterträdares) ur en enda människas perspektiv gör att det inte alltid är rätt att skönja "den röda tråden", som t.ex. en svensk författare som Selma Lagerlöf så skickligt följer, hur episodartade även hennes kapitel än kan verka ibland.

Josef och hans bröder

2006-11-17T00:11:00.000-08:00

Böckernas bok, Bibeln själv, innehåller faktiskt en hel del rätt bra noveller! Ibland utgör de egna skrifter, t.ex. Ruts bok eller Esters bok. Ibland ingår de i en större skrift, och då är det kanske svårare att hitta igen dem.

De sista 10 kapitlen i Första Moseboken är t.ex. en sån där härlig novell, nämligen berättelsen om Josef och hans bröder. Detta relationsdrama (ja, vilken dramatik!) berättas med stor uttrycksfullhet och känsla, inte likt mycket annat jag läst. Rekommenderas även till dem som tror att de "kan" historien sedan barnsben. Kolla berättartekniken, ordvalet, tidsfärgen! Njut!