Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten

Känd som komisk skildring är denna bok i realiteten en tragedi. Hur någon kunnat skratta åt (eller missa!) det råa kvinnoförtryck som skildras i denna bok är en gåta. Det frustande livliga språket och den oförnekliga situationskomik som även de grymmaste hustruplågare kan ge upphov till är en sak. Men hur boken som helhet kunnat presenteras som ett komiskt mästerverk begriper jag inte. Mansgriseriets höga visa eller ett förstulet angrepp just på patriarkatet - själv tror eller hoppas jag det senare, även om boken kanske egentligen är varken eller. 

Läsvärd är den i vilket fall som helst. Den överglänser debutverket Bombi Bitt och jag, kan snarast jämföras med den både som bok och huvudperson mer sympatiske "Bokhandlaren som slutade bada".

Norrtullsligan av Elin Wägner

Otroligt spännande, ungdomlig roman från 1908! Bra och friskt berättad på alla vis av en tänkt 28-åring. Man kan än i dag känna igen sej i hur det är att flytta hemifrån, men det feministiska perspektivet, kvinnoperspektivet rakt upp och ner, ger ännu något fler aha-upplevelser, åtminstone för mej som kille.

En fräsch, lagom lång roman! Hållbar än i dag! Den innehåller en mängd syrliga formuleringar som nästan påminner om Oscar Wildes stil i Dorian Grays porträtt.

Boken om Magnus och När vi snöade inne av Hans Peterson

Måste få rekommendera de utsökta göteborgsberättelserna "Magnus och ekorrungen", "Magnus Mattias och Marie", "Magnus i fara", "Magnus i hamn" samt "Magnus och skeppshunden Jack" (utgivna i en samlingsvolym "Boken om Magnus" 1963). Alla av författaren Hans Peterson, född 1922 (fortfarande i livet!). Han slog igenom samtidigt som Astrid Lindgren och på samma förlag, alltså 1945 hos Rabén och Sjögren, och från det året och framåt var den forne elektrikern heltidsförfattare.

Men den bästa bok jag läst av Hans Peterson är nog ändå "När vi snöade inne" (1959)! Rent otroligt spännande. Vilken berättare! Vilka underbara läsupplevelser för alla åldrar!

Arvet efter Anne Boleyn och Den vita drottningen av Philippa Gregory

Jag måste erkänna: Philippa Gregorys böcker Den vita drottningen och Arvet efter Anne Boleyn är inte bara "tantsnusk" utan ett stycke central brittisk historia sedd ur kvinnoperspektiv. Gregory skriver bra. Inte tu tal om det. Dessutom har hon läst på. Rekommenderas (till stadgade personer).

Jag minns min gröna dal

Sommarens läsupplevelse (på rekommendation av min far) är utan tvekan Richard Llewellyns "Jag minns min gröna dal" om en gruvarbetarfamilj i Wales. En vemodsfylld men mycket välskriven återblick (jfr "En förlorad värld" av Evelyn Vaugh) på en på många sätt lycklig barn- och ungdomstid i ett litet gruvsamhälle som gradvis blir gråare med allt klenare löner. För att inte tala om hur forellerna i den lilla floden (de man kunde fånga med händerna) så småningom försvinner.

Men det är en livfull bok, full av kärlek och hat - och av den komplicerade frigörelsen från en något auktoritär men likväl älskande och älskad far.

1819 års psalmbok (den "wallinska")

En mycket speciell bok som jag sedan barndomen stiftat nära bekantskap med (och t o m skrivit av långa stycken av på skrivmaskin när jag var i 6-årsåldern) är 1819 års psalmbok, som till stora delar författades av Johan Olof Wallin och därför kallats den wallinska psalmboken. Många av hans psalmer hör till det svenska kulturarvet, särskilt "Din klara sol går åter opp" och "Var hälsad, sköna morgonstund".

Campbells kungarike

Tillsammans med Styrka 10 från Navarone den mest "hydromaniska" roman jag vet. Även filmad. Men väldigt svart-vit personteckning, och inte alls lika virtuost berättad som Alistair Macleans romaner (före 1970 iaf). Ändå hygglig underhållning. Men inte mer. Ser nog "Luftbron" som Hammond Innes´ främsta roman. Skriver kanske om den en annan gång.

Bland svenskar, finnar och lappar

Lika friskt berättad som Guldstrand av Sven Danell (om Estlands svenskbygder på 30-talet) är boken Bland svenskar, finnar och lappar av Olof Bergqvist. Framför allt den första delen om tiden som präst i Gällivare (1892-1904, från 1896 kh) är enormt fängslande. Både för själva upplevelsernas skull och för berättarkonstens. Delen om biskopsåren i Luleå (1904-1937) är mattare och mer av en vandring genom det stora stiftet och dess olika invånare, inte utan tidens rasbiologiska reflektioner. Den 78-årige författaren dog året efter bokens utgivning.

Luleå stifts förste biskop är verkligen en författarbekantskap värd att göra, liksom dottern Stina Aronson, långt större som författare, men med omisskännliga drag av fadern. Det ligger något mycket sorgligt i detta att dottern (som också kom att bo långa tider i Norrbotten, jfr hennes roman Hitom himlen), inte fick växa upp med sin far och mor. Hon föddes samma år som Bergqvist enligt utfästelse blev präst i lappmarken (Gällivare), men tydligen var det otänkbart - kanske för båda parter? - att de skulle bilda gemensamt bo och bli prästpar där uppe. Trots att Olof och städerskan Maria Andersson fick två (!) barn tillsammans: Lisa (f 1888) och Stina (f 1892).

Det kan ju inte hjälpas att detta drar en stor skugga över Olof Bergqvists minne. Han kom själv från fattiga förhållanden och fick kämpa och arbeta för att få råd med studierna (varför hans teologiska examen blev kraftigt försenad) och som det hette "bilda familj". Han fick tydligen hjälp med den s k "sexuella nöden" av en piga som städade hos studenterna. Men när han nu de facto ändå bildade familj under studieåren, borde den väl också ha "legitimerats" officiellt? Alldeles särskilt när fadern som här är präst och utbildar sej till själasörjare för både unga män och kvinnor.

Istället gifte sej Olof med Hanna Norbäck (1868-1947), som blev en mycket ryktbar och representativ "biskopinna". Men det var dottern med pigan/städerskan som både till utseende och begåvning bråddes på honom. ("Den kunde han inte neka till" tyckte folk i Luleå när Stina i 20-årsåldern kom på besök). Jag har inte läst hennes bok Hitom himlen än, men inser nu att det måste jag göra. Hoppas jag kan återkomma om den.

Katitzi av Katarina Taikon

Det tog sin tid, men nu har jag läst åtminstone halva Katitzi-serien (den från "Barnbruden" och framåt). Katarina Taikon kunde skriva, det är helt klart. Och hon hann fram till sista boken ("Uppbrottet", 1980) innan det tragiska hjärtstilleståndet (1982) och den långa koman. Det är konstigt, men trots alla uppenbara olikheter - bl a att den här serien ju faktiskt är självbiografisk! - kommer jag att tänka på mina bänkböcker i Kulla Gulla-serien (på mellanstadiet). Jag borde ha läst Katitzi då också.

Men bättre sent än aldrig. Som sagt: Katarina Taikon kunde verkligen skriva. Och Katitzi-böckerna ger en bild av Sverige från 40-talet och framåt som många inte velat se. Vi får en inblick i den "zigenska" kulturen (numera ett fult ord som ska rensas bort ur romernas egna munnar i nya upplagan) men också i den "storsvenska". Det är ingen idealiserad bild vi får av någondera, och just denna nyansering gör böckerna så intressanta. Inklusive de rappt återgivna ordväxlingarna!

Golfhistorier av P G Wodehouse

Jag vet att Wodehouse är berömd främst för sina berättelser om Bertram Wooster och hans betjänt Jeeves. Men hans samlade Golfhistorier går heller inte av för hackor. Jag läser om dem med verklig förtjusning, kanske inte så mycket för intrigerna - även om de är skickligt varierade - som för berättarglädjen och den något invecklade men alltid mycket spirituella språkbehandlingen.

Skogsliv vid Walden

Tog fram Thoreau från bokhyllan, och fann som vanligt att Frans G Bengtssons förord var väl så läsvärt som själva redogörelsen för livet vid sjön Walden. Thoreau går egentligen inte att sträckläsa; liksom humoresken Tre män i en båt flätar han in så många reflexioner och anekdoter att man egentligen kan hoppa in var som helst. Men hans tankar kring värdet av det kontemplativa livet i kontrast till onödig ävlan och jäkt har sin förblivande och ökande aktualitet. Han förnekar inte att andra kan ha andra, mer aktiva kallelser i livet än han, men försvarar sitt levnadssätt såsom allt annat än slött och likgiltigt. Han framstår som en sann naturvän, ja, biolog, med skrap blick för enskilda växter och djur, ja, sjön och skogen själv, men också för människor av varierande slag som han kommer i kontakt med i sin skenbart så isolerade tillvaro.

Liljecronas hem

Läste om Selma Lagerlöfs roman Liljecronas hem och fann den bättre än förra gången. Skurken, ja, närmast hondjävulen är självaste prästfrun alias "söta mor" Raklitz, som ger färg och spänning åt framställningen (jfr Thea Sundler i Anna Svärd). Men huvudpersonen är nog ändå "lilljäntan" som blir kamrat med prästdottern och ur vars perspektiv det mesta ses. Som vanligt är varje kapitel som en liten novell i sej själv (se t ex inledningskapitlet Blåsvädret!). Läsvärd, även om slutkapitlen är lite väl sentimentala.

Vår man i Havanna

En agentroman eller närmast en skälmroman om dammsugarförsäljaren Jim Wormold som oväntat blir agent för brittiska underrättelsetjänsten.

Det påstås att varannan Graham Green-roman var djupt allvarlig och varannan humoristisk. Den här hör definitivt till den senare kategorin. Men om Green med denna bok kan sägas ha förutsett Cuba-krisen (Göran Häggs tes) vet jag inte direkt. En bra bok hursomhelst.

Trilogin om Arn

Läste nyss om Jan Guillous trilogi från millennieskiftet om Arn och kungariket Sveriges etablering (+den fjärde, kompletterande delen Arvet efter Arn). "Vägen till Jerusalem", "Tempelriddaren" och "Riket vid vägens slut" är alla utomordentligt berättande och historiskt sakupplysande. Den tendens som märks gör en inte förstämd, och även de kristna beskrivs rättvisande (en har ju t.o.m. hjälterollen!) även om karaktärsmordet på Rickard Lejonhjärta är fullkomligt förödande (troligen välförtjänt).

Särskilt "Tempelriddaren" är konstfullt uppbyggd; de tre böckerna tillsammans utgör liksom en medeltida treskeppig basilika där mittskeppet är det centrala. Trots detta blir del 3 (och 4) ingen västgötaklimax, utan Guillous bild av maktspelet under denna uppbyggnadsperiod i Sveriges historia håller läsarens intresse vid liv ända till de sista raderna.

Romerska kejsare i marmor

För den som vill återuppliva bekantskapen med de mest berömda romerska kejsarna är Viktor Rydbergs långa essä "Romerska kejsare i marmor" en mycket angenäm upplevelse, såväl stilistiskt som innehållsligt. "Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud" (om Caligula) är ett av bokens berömda citat. Tag och läs!

Emelie Lundahl

Hittade en ytterst trist utstyrd bok i en hylla häromdagen, med den lika intetsägande titeln "Från forna dagar och flydda år" av en viss "E. Lundahl", utgiven på EFS-förlaget 1922.

När jag började läsa väcktes dock mitt intresse. Dels skulle tydligen "E:et" utläsas "Emelie", f. Cassel, dels var boken en självbiografi av en driven skribent med humor och sinne för spännande detaljer. Och extra spännande blev det när det efter några inledande kapitel om barn- och ungdomsår visade sej att Emelie var en av de s.k. "missionsbrudarna" som mindre än 10 år efter EFS-missionens start 1866 reste ut till Ostafrika som missionär (hon hade i alla fall fått träffa sin man B P Lundahl dessförinnan, eftersom han rest tillbaka till Sverige för att informera om missionsarbetet sedan hans första hustru Gustava von Platen avlidit 1872 och då "spanat in" Emelie på folkskollärarseminariet i Stockholm).

Det skulle föra för långt att referera hela boken, men dess 120 sidor var väl värda tiden! Strålande berättat, Emelie (i 80-årsåldern när boken kom ut)!

Lukasevangeliet och Apostlagärningarna

Har ni aldrig läst dessa två bibelböcker förr - så gör det nu! Jag har länge tyckt att det är lite synd att läkaren Lukas´ två böcker inte följer på varandra i Bibeln (Johannesevangeliet ligger inklämt dem emellan), men du som vill få lite koll på Jesus och kyrkans historia kan med fördel läsa just Lukasevangeliet och Apostlagärningarna i följd. Lukas dedicerade båda böckerna till "Theofilos", men avsågs definitivt att nå fler än denne!

Från Pava-Lasse till Mora-Nisse

En riktig klassiker om skidsportens ungdom av legendariske Sven Lindhagen, med den fyndiga titeln "Från Pava-Lasse till Mora-Nisse". Jag hade den en gång men gav för ca 10 år sedan bort den till en äldre man i Umeå som tagit SM-guld i stafett nån gång för länge sen. Man ska aldrig ångra en god gärning, men den här har jag ångrat i 10 år - tills jag nyss hittade ett ännu finare exemplar av boken på Röda korset i Hudiksvall (för 5 kronor). Får ni tag på den, så köp och läs! En fascinerande bok oavsett om man själv åker skidor eller inte - men kanske det underlättar om man är från Norrland?

Rötter av Alex Haley

En bok alla borde läsa är "Rötter" av Alex Haley. Så ohygglig, så gripande, så... Kunta Kinte och hans sköra lycka, Kizzy och hennes kamp - alltsammans flätas samman till en fantastisk historia om frustrerande frihetskamp och vanliga vardagsbekymmer (och glädjeämnen). Läs den! (Att jag inte gjort det tidigare!).

De tre från Haparanda

Jolos skälmroman "De tre från Haparanda" påminner om det bästa av Frank Heller (Gunnar Serner) men har en alldeles omisskännlig "jolosk" ton. I år när första världskriget lär ska hugkommas lite alldeles särskilt, anbefalles denna oväntat charmiga bok som både bildande och roande läsning.

Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige

Läste under årets första vecka om Vilhelm Mobergs mäktiga Utvandrar-epos. Vilken kraft, vilken berättarglöd! Vilka gripande alternativt roande episoder, vilka dråpliga karaktärer - och vilken helhet!

Tankar från roten av Tage Danielsson

Läste nu i veckan en samling Tage Danielsson-artiklar och -dikter från hans dödsår 1985 med samlingsnamnet "Tankar från roten" (trots att inte bara skriften med detta namn utan också åtskilliga andra ingår, t.ex. debattartikeln "Mordet på solidariteten från 1984).

Fantastiskt bra bok - faktiskt bättre än den tjockare "Tage Danielssons paket", tycker jag. Den politiska satiren är outstanding, samtidigt som allas vår Tage bevisar att han är en poet av klass. Parodier kan också vara originella konstverk.

Ivan, Katja och resväskans hemlighet

Läste häromdagen "Ivan, Katja och resväskans hemlighet" av Myrna Grant för första gången på över 30 år. Den boken är - liksom övriga Ivan-böcker - riktigt, riktigt bra berättad och tål flera omläsningar.

Som beskrivning av hur en kristen familj kunde ha det i Sovjetunionen känns den också historiskt trovärdig - varken vardagens glädjeämnen eller myndigheternas trakasserier göms undan av någon sorts propagandistiska skäl.

Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius

Återsåg häromdagen en av min tonårstids största läsupplevelser: Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius.

Först fick jag, på Björkskatans bibliotek i början av 80-talet, bara tag i del I (Stormaktstiden) och tyckte att slutet var lite väl tragiskt: de armfeldtska karolinernas dödsmarsch genom jämtlandsfjällen.

Men när jag senare på Luleå stadsbibliotek fick tag i del II (Frihetstiden) och läst boken till slut, insåg jag precis som Göran Hägg att detta är en fantastisk variant av "Sagan om ringen", förlagd till svensk-finsk 16-1700-talsmiljö. Ett verkligt storverk, en praktroman med både historisk kunskap och berättarglädje (vad man än tycker om det ökända jesuitporträttet i första delen).

F.ö. förtjänar även Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf att kallas "Sagan om ringen" - även den skriven innan Tolkien kom igång med sitt epos.

Livets sånger av Siri Dahlquist

Måste också hedersomnämna memoarboken "Livets sånger" av Siri Dahlquist. På ett fullständigt lysande sätt skildrar hon sitt och familjens liv genom de dikter och sånger som präglade de olika skeendena. Inte att undra på att den både som diktantologi och självbiografi originella boken snabbt gick ut i tre upplagor!

Kring en bergsmansgård av Signe Höjer

Till de absolut bästa böcker jag läst av självbiografiskt/hembygdshistoriskt snitt hör Signe Höjers "Kring en bergsmansgård" (LT:s förlag 1969). Fastän skånska (f. Dahl i Malmö) skildrar hon sommargården Nyhyttan utanför Norberg utifrån alla upptänkliga aspekter, inte minst litterära. Helt fascinerande!

Solrosen

Boken Solrosen av Simon Wiesenthal är mycket, mycket bra. En moraliskt uppfordrande bok, en av de bäst berättade och mest berörande skildringar jag läst om nazismens grymheter - och om förlåtelsens problem. Simon Wiesenthals personliga brottning med detta ger nerv åt hela berättelsen.

Men den svenska upplagans förord av Olof Lagercrantz är nästan ohyggligt i sin utilitaristiska likgiltighet för det moraliska problemet i detta.

Onedinlinjen

De två första böckerna om Onedinlinjen (efter TV-serien från 70-talet av Cyril Abraham) var oväntat bra: Kapten James respektive Järnskeppen. Moraliskt bitvis hårresande är historien trots allt synnerligen lärorik och medryckande, och inte minst James Onedins hustru Anne, som bjuder ut sej tillsammans med skeppet Charlotte Rhodes, växer till en imponerande gestalt.

Skolflickor

Boken "skolflickor" av flickskoleläraren Jeanna Oterdahl (1879-1963) är en fantastisk novellsamling (utgiven på J A Lindblads förlag 1924). Nästan jämförbar med Ivar Lo-Johanssons statarnoveller i sin pregnans och sitt medryckande engagemang. Ett fynd!

Lindblomska katekesen

Oväntat bra katekesutveckling, redigerad av ärkebiskop Jacob Axelsson Lindblom. Den ådrog sej på sin tid (1811) hård kritik från de s.k. nyläsarna, men jämfört med de mesta som kommer från Svenska kyrkans ledning idag ter den sej som ett under av ortodoxi. Dessutom är ärkebiskopens förord (från 1810) intressant och pedagogiskt genomtänkt.

Monsignore Quijote

En oväntad, sen pärla av Graham Greene. Den kommunistiske borgmästaren ("Sancho Panza") och den romersk-katolske prästen utgör ett udda par på sin resa genom Spanien.

Det var en tjusande idyll

En överraskande bra bok var Gustaf Hellströms roman "Det var en tjusande idyll" om författarens alter ego Stellan Petréus och dennes upplevelser under 1907. Boken börjar i maj, så den passade bra att börja läsa just i maj.

En fascinerande tidsbild - visste ni att första bilen med självstart kom 1907? - och en ovanligt medryckande utvecklingsroman. Titeln måste vara ironiskt menad, men det finns mycket av både misär och mänsklig värme i berättelsen.

Sveriges sista krig

Ett måste detta jubileumsår är Allan Sandströms optimistiskt klingande "Sveriges sista krig" (om det ändå bleve så väl!). Med underrubriken "De dramatiska åren 1808-09." Utgiven på Libris 1994. (Nyutgåva på G?)

En riktigt, riktigt engagerande, väldokumenterad berättelse. En höjdare på många sätt, nästan som en roman men med bättre akribi.

Kaj Munks predikningar och självbiografi

Vill innerligt rekommendera Kaj Munk och hans självbiografi "Våren kommer så saktelig". Den är ett under av berättarglädje och humor, trots att anledningen till att han redan i 40-årsåldern skriver på sin självbiografi är gränslöst sorglig (den antyds i förordet).

Även predikosamlingarna "Med Ordets svärd" och "Hoppet förbliver" (orig. "Ved Babylons elver") är klart läsvärda. Inte underligt att denne präst som pikade den nazistiska ockupationsmakten i var och varannan predikan, slutligen hittades ihjälskjuten i ett landsvägsdike.

Men, som han sa, "låt dem slå ihjäl oss på långfredagen, vi lurar dem på påskdagen!"

Bra böckers gröna lexikon från 1980-talet

En fantastiskt bra bokserie - inte minst bildmässigt! - är Bra böckers lexikon från 1980-talet. Det finns massor med reproduktioner av berömda konstverk, och även i övrigt har redaktionen fattat att en bild ofta säger mer än 1000 ord.

Tryckkvalitén är kanske inte alltid den bästa, men som helhet är Bra Böckers bildmaterial överlägset t.ex. Nationalencyklopedins. Ändå kan man lätt få de 25 banden för en eller ett par hundralappar på andrahandsaffärer. (Alltså 4 eller 8 kronor för ett härligt, välmatat band!). Jag kan bara rekommendera serien - den gröna färgen gör sej dessutom mycket bra i bokhyllan.

Bannlyst

Nu har jag läst en av Selma Lagerlöfs mindre kända småromaner: Bannlyst. Det är en stark fredsappell, och romanens huvudpoäng, att det väl måste vara ännu viktigare hur vi behandlar de levandes kroppar än de dödas, känns märkligt aktuell i ljuset av "Kistskandalen" inom begravningsväsendet.

Jag tycker varken att man ska spräcka kistor med grävskopa eller tugga på döda kamrater (som i Bannlyst), men Selma Lagerlöfs poäng sitter som gjuten: att - som i första världskriget - räkna ett människoliv som mindre än ingenting måste vara en värre försyndelse.

Nåväl, helst bör vi naturligtvis visa respekt för BÅDE levande och döda kroppar. Det ena utesluter inte det andra.

Rent litterärt måste nog romanen betraktas som en av Selma Lagerlöfs sämre. Melodramatiken tillåts skena iväg, och när huvudpersonen till sist bevisas vara oskyldig till kannibalismen tycker jag att huvudpoängen går lite i stöpet.

Osynliga länkar

Selma Lagerlöf (150 år i år) är allt en rasande skicklig novellist! Jag läser nu om hennes samling "Osynliga länkar", där både hennes kanske mest berömda novell, Gudsfreden, och en mer lågmäld ironisk novell, Morbor Ruben, fängslar mej något alldeles enormt. Vilken berättare! Vilken teknisk skicklighet och vilken förmåga att hitta stoff!

Egentligen är Lagerlöf novellist även i sina romaner. Varje kapitel är ofta möjligt att läsa som ett avslutat helt - både i t.ex. Gösta Berlings saga och Nils Holgerssons underbara resa. Noveller inom en ramberättelse - så skulle man kunna karaktärisera flera av de större verken. Hennes sista bok t.ex., Anna Svärd, har med rätta bedömts strängt som helhet betraktad (det öppna slutet gör ingen människa glad), men t.ex. inledningskapitlet Karlstadsresan är helt enkelt lysande som novell betraktat!

Men som sagt, nu är det Osynliga länkar som gäller. Vilken variation, vilken berättarglädje! Göran Hägg har hjälpt mej att upptäcka långnovellen Dunungen som avslutar samlingen. Skrattar bäst som skrattar sist...

Nu måste jag bara få tag i novellsamlingen Troll och människor också! Den med Bortbytingen...

Hornblower-böckerna av C S Forester

Det var någon gång i grundskolan som jag upptäckte kadetten, löjtnanten, kaptenen m.m. Horatio Hornblower. Och när jag nu läser om de första böckerna i serien upptäcker jag att jag gillar C S Foresters berättarstil. Hornblowers hårda arbete till sjöss och inte minst hans motgångar och bittra besvikelser skildras initierat och engagerat. (Sen går det förstås alltid väl till sist, enligt uråldriga regler för hur en hjälte ska vara).

Men det kan inte hjälpas - det är alltid roligare att som i Kadett Hornblower läsa om en ung, fortfarande lite hunsad mans försök att sträva uppåt än, som i Lord Hornblower, om en etablerad, ärrad kommendörkapten.

Gott Nytt År 2008 med Torgny Lindgren

Nej, jag har ännu inte läst den. Men snart måste det ske: Norrlands Akvavit!

Snö

En alldeles fantastisk bok så här i vintertider är boken Snö av Johan Rassa. D.v.s. - det står Yngve Ryd på omslaget, men Ryd är på sin höjd redaktör. Nej, allt som är värt att veta om snö och allt som berättas i denna bok, det kommer från Johan R:s fatabur. Denne är, om inte författare, så i varje fall det inte mindre vägande sagesman.

Boken hade även kunnat heta Snö och is, eftersom även en hel del iskunskap tas upp i bokens slutkapitel. Fina bilder åskådliggör beskrivningarna. De samiska benämningarna på allehanda snö- och isvarianter klingar likt poesi. Boken rekommenderas!

Det susar i säven (The Wind in the Willows)

Kenneth Grahames barnboksklassiker håller än, 100 år efter publiceringen! Själva biologin är givetvis undermålig (att en Padda skulle behöva hjälp när han drattat i vattnet är ju löjeväckande), men skildringen av de fyra vännerna och fint utmejslade karaktärerna Mullvad, Vattenråtta, Grävling och Padda hör till de mest fängslande personskildringar jag läst!

Och som vuxen imponeras jag av den medvetna berättartekniken, där Paddas halsbrytande bileskapader varvas med lugnare kapitel med stämningsfulla julsånger och närmast andliga naturupplevelser. Avsnitt som sällan kommer till sin rätt i de otaliga förkortningar som filmatiseringar och serieversioner inneburit.

Skulle jag få tag i Håkan Serners högläsning av Det susar i säven, vore min lycka gjord.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Eller "Odin den Ivan Denisovitj", som den heter på ryska. Med ryska mått mätt endast en novell - med mina mått mätt en alldeles lagom lång roman, som uppfyller alla de klassiska kraven på tidens, handlingens och rummets enhet.

En underbar bok som man gärna läser om. Med djup inlevelse varje gång. Kanske är det min norrbottniska bakgrund som gör att jag vid läsningen erfar arbetslägrets isande vinterkyla med hela min mentala hud?

Det är en märklig prestation av Aleksander Solsjenitsyn att sätta Stalins fångläger i förfärande blixtbelysning genom att skildra "en nästan lycklig dag." En av de tretusensexhundrafemtiotre dagarna...

En perfekt spion - men ingen perfekt bok

Efter att ha läst klassikern Spionen som kom in från kylan var det med stor förväntan jag slog upp John le Carrés nyare bok En perfekt spion.

Tyvärr kunde jag snart konstatera att le Carrés litterära ambitioner lett honom vilse. Vart hade den effektiva knapphet försvunnit som kom Graham Greene att rosa debutverket så entusiastiskt? Vart hade respekten för läsarens tid och ork tagit vägen? Vad får en författare att på 500 sidor berätta en historia som egentligen bara behövt hälften för att gå fram?

Anna Svärd

Jag har ju tidigare lovordat Selma Lagerlöfs roman Charlotte Löwensköld och länge sett fram emot att få läsa trilogins avslutande del, Anna Svärd. När jag tack vare min hustrus efterforskningar fick tag i den upplevde jag dock en grym besvikelse. Enskilda lysande partier till trots är helhetsintrycket lika dåligt som av Rune Pär Olofssons kopparbergs-trilogi. Hur kunde Selma Lagerlöf låta sin sista roman bli så bedrövlig? Det "öppna" slutet skulle bevars vara något nytt men känns bara slappt. Varför Anna Svärd f.ö. ens skulle tänka på att återuppta samlivet med sin galne ex-man måste för den normale läsaren te sej helt obegripligt. Varför Charlotte Löwenköld ens någonsin varit kär i honom framstår som lika obegripligt. Karl-Artur Ekenstedt är en patetisk figur i ordets allra sämsta bemärkelse, och även om han kan ses som en karikatyr över egenrättfärdigheten framstår han närmast som en "karikatyr av karikatyren", d.v.s. den traditionella bilden av en s.k. väckelsepräst skruvad och vriden några varv ytterligare. Men, som sagt, det finns enskilda partier av mycket hög klass. Anna Svärd framstår som en osannolikt stark och dråplig kvinna, om än inte lika självlysande som Charlotte Löwensköld. Den onda makten i berättelsen, organisthustrun Tea Sundler, är närmast monumental i sin vedervärdiga, rent av demoniska beskäftighet. Och det inledande kapitlet Karlstadsresan kan läsas som en fristående, lysande novell. Charlotte Löwenskölds sista replik där griper starkt: "Guds tålamod är inte slut. Jag vet, att det varar."

Myteriet på Caine

Herman Wouk lärde jag änna genom de klassiska världskrigsskildringarna Krigets vindar och Krig och hågkomst (böckerna, inte TV-serien). Men hans genombrottsroman, Myteriet på Caine, har jag inte läst förrän nu.

Även den utspelar sej under andra världskriget. Fartygschefen på minsveparen Caine, kapten Queeg, är en fantastisk pedant som nervöst rullar små stålkulor mellan fingrarna. Den stora, allmängiltiga frågan är i vilket fall det är moraliskt försvarbart att göra uppror (alltså i sjösammanhanget "myteri"). När blir ens chef så vrickad att han måste avsättas?

Det moraliska problemet tillsammans med den bitvis tragikomiska skildringen av profilen Queeg är bokens stora behållning. Den är föralldel inte heller dålig som utvecklingsroman eller kärleksroman, men just frågan om gott och dåligt ledarskap samt om underlydandes ansvar lämnar mej som lärare och förälder ingen ro. Var går gränsen mellan sund disciplin och pedantisk kontroll, mellan vettig, frivillig underordning och idiotisk, blind lydnad? Läs Myteriet på Caine och begrunda!

Kopparberget

En annan, minst lika stark läsupplevelse, är Rune Pär Olofssons roman Kopparberget. Även här etsar sej slutet fast med sällsynt skärpa. Man kunde bara önska att författaren släppt historien där, istället för att gå vidare och skapa en som helhet bedrövlig trilogi ("Silverdalen" och "Guldgruvan" heter de övriga delarna). Lika bra som Kopparberget är, lika usla är de andra böckerna, och jag avråder härmed från att ens stifta deras bekantskap. Låtsas som om de inte finns, och läs om Kopparberget några gånger istället. För det är den värd! Inte minst dess slut, som sagt - låt detta vara detta.

Min lysande konung

Rune Pär Olofsson (f. 1926) är en fascinerande personlighet - präst och författare med förkärlek för ohymlat erotiska skildringar enligt devisen "Inget mänskligt är mej främmande", men också med stark inlevelse även i övriga aspekter av det mänskliga känslolivet.

I sina bästa stunder når Olofsson sublima höjder, särskilt i vissa historiska romaner som t.ex. Min lysande konung om Gustav Vasa och hans förbundna. Bokens berättarkonst hör till det starkaste jag mött, och jag kan bara rekommendera boken - som slår Peder Swarts vasakrönika med hästlängder. Inte minst slutet berör starkt...

Borta med vinden

Fråga: Borta med vinden eller Krig och fred? Svar: Borta med vinden. Margaret Mitchell lyckas ge en grymt åskådlig bild av amerikanska inbördeskriget utan att tappa den röda tråden i handlingen, spänningen kring Scarlett O´Hara och Rhett Butler.

Hennes kärnfulla beskrivningar av krigsförloppet och de växlande stämningarna i söder (enkannerligen Atlanta) är suveräna och grovt underskattade av de många män som aldrig ens tagit i Borta med vinden i tron att det bara är en fruntimmersroman. Bara Frans G Bengtsson har kommit i närheten (i t.ex. sin skildring av general Stonewall Jackson).

Leo Tolstojs roman om napoleonkrigen känns bara överambitiös - måste du verkligen skildra så här många människor och vilka är egentligen huvudpersonerna, Leo?

Oj oj, sa Tolstoj

"Uschkin, uschkin, sade Pusjkin,
oj, oj, sa Tolstoj."

Så skaldade Alf Henrikson på sin tid. Men nu har jag tagit mej längre än någonsin tidigare i Tolstojs mastodontroman Krig och fred. Ända till femte delen. Men jag tror att jag ger upp. Att min favoritförfattare C S Lewis ansåg romanen vara världslitteraturens bästa, förutom några kapitel på slutet, har motiverat mej till förnyade läsförsök, men nu får det räcka för i sommar.

Enskilda episoder skildras fullkomligt lysande, slaget vid Austerlitz till exempel, men jag får liksom inte grepp på någon huvudintrig, någon röd, spännande tråd att följa. Den kanske blir tydlig i sjätte delen, vad vet jag, men nu tar jag som sagt ledigt från Tolstoj.

J K Rowling och Harry Potter

Den 21 juli 2007 stod det klart att Harry Potter-serien verkligen var ett storverk. Jag vill nog placera Harry Potter i jämnbredd med Frodo i Sagan om ringen eller syskonen Pevensie i Narnia-böckerna. Man ska akta sig för att utnämna böcker till "blivande klassiker", men det är ingen tvekan om att J K Rowling är fullt i klass med J R R Tolkien och C S Lewis när det gäller att forma en sagovärld och tillämpa dess egna lagar.

Vad den rena berättartekniken angår är hon som regel fullständigt suverän. Den för långläsningen nödvändiga omväxlingen mellan högt och lågt, allvar och humor, anspänning och avspänning, behärskar hon intill mästerskap.

Det jag känt viss tveksamhet och oro inför är faktiskt budskapet och själva andan i boken. Tesen att kärleken övervinner allt har ibland känts lite ihålig när attityden mot översittare som Dudley eller Draco mest verkat kännetecknas av hat och hämndlystnad. Men det jag hunnit läsa av sista delen har gjort mej positivt överraskad på flera punkter, och jag hoppas att den fortsatta läsningen inte ska förta intrycket av ett värdigt (men varken gråtrist eller smörigt) slut på Harry Potters kamp mot lord Voldemort.

Ortodoxi med Chesterton

Mitt första möte med Gilbert Keith Chesterton var hans bok Orthodoxy på originalspråket, hittad på nätet på Project Gutenberg. En fantastisk läsupplevelse - det slog gnistor om både språk och tanke.

Visst, någon gång skruvar han sina skenbara paradoxer något varv för hårt, men det är inte bara ordvrängeri han sysslar med. Chesterton är språkkonstnär, och han gör inga försök att dölja att han är filosofisk och teologisk amatör. Men han fångar strömningar i sin egen tid (1908, snart 100 år sedan) som till förbluffande stor del fortfarande är aktuella och satt sin prägel på det gångna seklet.

Egentligen gäller detta lika mycket föregångaren Heretics (Heresier), som tyvärr aldrig översatts till svenska, men vars uppgörelser med vännerna H G Wells och Bernard Shaw hör till det kvickaste jag någonsin läst. Åtminstone Shaw får verkligen smaka sin egen retoriska medicin.

Det jag beundrar Chesterton mest för är hans oförbrännerligt goda humör, som inte sviker honom ens i de hårdaste diskussioner. Om ordet "vänsäll" någonsin varit på sin plats, så är det i fråga om Chesterton. Men vänskap innebar för honom livligt meningsutbyte, inte bara artigt medjamsande. Han kunde gå till attack, kraftigt t.o.m., men utan avsikt att såra och döda. Tvärtom: han debatterade för att vinna inte bara diskussionen utan även sina motståndare. I det är Chesterton ett föredöme för oss alla.

Barnen från Frostmofjället

En liten 100-åring har vi i år i Laura Fitinghoffs bok om Barnen från Frostmofjället, som kom ut år 1907 och blivit en "minor classic" bland barnböcker. När den så småningom filmatiserades, avpressades ännu ett antal tårar. Visst känns den ställvis en smula sentimental i överkant, men den har i stort sett klarat tidens gång utan att deklasseras till pekoral. Tvärtom har den närmast befäst sin ställning som historisk norrlandsskildring, och nog tycker jag att Laura Fitinghoff överträffar t.ex. Bernhard Nordh i autenticitet och berättarkonst.

Dessutom skulle jag tro att berättelsen snarast vunnit på att författarinnan (tyvärr) dog rätt snart efter bokens utgivande och inte hann ge ut en planerad fortsättning om barnens vidare öden och äventyr. Risken är att det blivit för mycket av drömuppfyllelse för att berättelsens karga charm skulle ha kunna överleva. Det får allt räcka med den "happy end" vi bestås med i den bok som vi nu får nöja oss med.

Läs boken! Läs om den!

Alistair Maclean

...men Alistair Macleans författarskap kommer inte långt efter. Också det en härlig "vuxenupplevelse". Jag hade sett Kanonerna på Navarone som film på studentkorridoren, men aldrig läst boken. Min första Maclean blev istället Natt utan slut, följd av Örnnästet och Fruktan är mitt vapen. Alla tre utmärkta berättarprestationer. Mindre imponerad blev jag av Björnön och genombrottsromanen HMS Ulysses, av vilka dock den senare är mycket läsvärd som osentimental krigsskildring (Maclean tog värvning i amerikanska marinen 1942 vid 19 års ålder och var till sjöss två och ett halvt år).

Senast lästa Maclean-romanen är dock (till slut) Kanonerna på Navarone. Först på svenska och sedan (just nu) i en förkortad engelsk upplaga. Spännande att läsa även andra gången. Maclean lyckas nästan alltid få med en rejäl förrädare, hur små och sammansvetsade gäng han än skriver om, men vem det är blir oftast lika svårt att gissa som vem som är mördaren i en skickligt hopvävd deckare. Så också här. Visst upprepar sej den produktive Maclean lite grann ibland, ungefär som den lika produktiva Agatha Christie inom sin genre, och jag borde nog ha läst Kanonerna på Navarone före t.ex. Örnnästet för att uppskatta själva berättartekniken tillfullo, men jag förstår verkligen varför den ofta nämns som Macleans bästa bok. Rekommenderas, inte minst för den fina psykologin i skildringen av den yngste lagmedlemmen Andy Stevens och dennes vedermödor.

Graham Greene

Det största författarskap jag mött under åren här i Bollnäs, både kvalitativt och kvantitativt, är utan tvekan Graham Greenes. Den första bok av honom jag stötte på var Slutet på historien, och sedan var jag fast. Makten och härligheten, Hjärtpunkten, Vår man i Havanna - bok följde bok, slag i slag.

Graham Greene har ju som sagt den sympatiska vanan att skriva pregnant; hans romaner är sällan eller aldrig mer än 2-300 sidor, vilket gör att man gärna både läser fler och läser om dem man redan avnjutit.

Dessutom - och det kan jag inte dölja - fascineras jag av hans öppenhet mot det andliga, för att inte rakt ut säga kristna. Greene blir aldrig sentimental, men just med sin torra, knappa stil lyckas han få läsaren att bli gripen av ytterst prosaiska livsöden. Det är skickligt!

Molnfri bombnatt

April månads stora läsupplevelse var dock, le Carré får ursäkta, Vibeke Olsson Falks Molnfri bombnatt. Den, mina vänner, var visserligen dubbelt så lång som le Carrés roman - och har alltså enligt min tes sämre "överlevnadsprognos" - men jag hade ingen lust att förkorta den. Själva makligheten i berättartempot kontrasterar mot de täta tidsomkastningarna - läsaren hålls i spänning av själva det faktum att han/hon fått veta (ungefär) hur det kommer att gå.

Likheten med le Carrés Spionen som kom in från kylan är att berättelsen till största delen utspelar sig i Tyskland. I övrigt är likheterna få. Men den som vill förstå, eller åtminstone ana, hur nazismen bemäktigade sig även de finaste tyska personligheter - eller vilket psykologiskt övertag en totalitär regim ö.h.t. kan skaffa sej - har i Molnfri bombnatt en sällsynt möjlighet till verkliga in-blickar och in-sikter. Världskrigets (det första) store skildrare, Jan-Olof (Jolo) Olsson, har i sin dotter fått en värdig efterföljare vad gäller Världskrigets ohyggliga "andra halvlek", 1939-1945.

Spionen som kom in från kylan

John le Carrés Spionen som kom in från kylan var helgens läsupplevelse. Men inte undrar jag på att Graham Greene uppskattat den - den påminner inte så lite om Greenes böcker i sin lakoniska språkform och sina ofta ganska sjabbiga miljöer.

Liksom i det att den är föga mer än 200 sidor. Sällan behöver en roman vara längre än så. Chansen att den överlever sin samtid ökar i alla fall i allmänhet omvänt proportionellt mot antalet sidor. (Jodå, undantag finns - men hur många har EGENTLIGEN läst Joyces Odysseus eller Prousts På spaning efter den tid som flytt?).

Charlotte Löwensköld

Alla som uppskattar starka tjejer som Pippi Långstrump och Anne på Grönkulla kommer att älska Charlotte Löwensköld! Vilken brud! Som välter hela sockerskålen över hallonen bara för att göra sej omöjlig, men som är envis och uthållig i sin kärlek så att man knappt tror att det kan vara sant. Åja, sant är det kanske inte heller, men Selma Lagerlöf har verkligen återigen lyckats skapa något helt av en mängd skenbart disparata episoder. Läs Löwensköldska ringen - och sedan Charlotte Löwensköld!

Nu måste jag bara få tag i fortsättningen Anna Svärd på något sätt - så jag får se hur den humorbefriade och egenrättfärdige präststackaren klarar sej! Och vem Anna Svärd själv är egentligen...

Ringarnas herre av J R R Tolkien

Inspirerad av bokreans närmast utförsäljningsartade pris på... ja vad ska vi kalla Tolkiens epos? "Härskarringen"? "Sagan om ringen"? "Ringarnas herre"? Kanske Sagan om ringen är den benämning som kommer att överleva, även om den nyaste översättningen ordagrant följer Tolkien och kallar eposet som helhet "Ringarnas herre" och första boken "Ringens brödraskap". Är det något som blir kvar av Ohlmarks´ översättning, så är det nog begreppet "Sagan om ringen".

Hursomhelst - boken ÄR en läsupplevelse även läst i vuxen ålder. Bara man kommer in i den närmast magiska stämning som uppenbarar sej efter omkring 50 sidor. Själv läste jag den dag som natt under ett jullov i studiernas Lund, och jag måste nog säga att den film jag och Tolkien gjorde tillsammans den gången (alldeles i början av 1994) var bättre än allt Peter Jackson åstadkommit i den vägen. Tyvärr hade jag den bara i mitt huvud, och den bleknade bort med åren. Jag tvivlar dessutom på att den skulle bli lika bra om jag läste om boken idag.

Men jag ska läsa om den, absolut! Det är roligt att se hur uppskattande Göran Hägg ställer sej till den, även som ren litteratur betraktad, i sin bok Världens litteraturhistoria. Fantasyns uppfinnare, J R R Tolkien, förtjänar verkligen sin plats i litteraturhistorien. Även om jag nog tycker att en förkortad upplaga av ringberättelsen kunde vara motiverad. Med tanke på hur många andra klassiker som bearbetats och komprimerats utan större skada för innehållet. Det finns några verkligt tradiga avsnitt, t.ex. det om Lavskägge i Sagan om de två tornen...

Bokrean 2007

Det finns faktiskt en del fynd att göra på årets bokrea. Med glädje har jag köpt Göran Häggs "Svenskhetens historia", liksom J R R Tolkiens "Härskarringen" (39 kr!!!). Nordisk flora och receptbok för barn hör också till favoriterna. Liksom Narniaserien. Jag har dock avstått från att köpa en mängd krigshistoriska böcker, även om det kliat i fingrarna. Andra världskrigets förlopp - och förstas! - skulle jag som historielärare nog behöva ha bättre koll på. Och svenska slagfält... nej, det får vara. Verklighetens hemska krig i all ära, men jag föredrar nog att läsa Sagan om ringen. (Som läsupplevelse alltså).

Böcker jag läst, del 1: Författare från A till B

OBS: Denna lista innehåller endast böcker jag läst med alltmer stegrat intresse, d.v.s. böcker som jag gärna skulle läsa om och alltså i någon mening rekommenderar.

Ahlgren, Ernst: Fru Marianne
Alfredsson, Hans: Lagens långa näsa
Almqvist, Carl Jonas Love: Det går an, Drottningens juvelsmycke, Grimstahamns nybygge, Kapellet, Svenska fattigdomens betydelse
Andersen, Leif: Gud, varför sover du?
Andersson, Dan: Kolvaktarens visor, Kolarhistorier
Armstrong, Karen: Historien om Jerusalem
Augustinus: Bekännelser
Bayley, John: Iris – en sorgesång
de Beauvoir, Simone: Det andra könet
Benedictsson, Victoria: Fru Marianne
Bengtsson, Frans G: Röde Orm, De långhåriga merovingerna, Tankar vid en myrstack, Silversköldarna
Bergman, Hjalmar: Clownen Jac, Flickan i frack, Markurells i Wadköping, Swedenhielms
Björk, Knut: Den unga björk i skogen, Stigmanshövdingen på Ödmården, Profetfurstar och vardagskristna
Björk, Nina: Under det rosa täcket
Björkquist, Manfred: Eros och personligheten
Blanche, August: En prästmans anteckningar, En skådespelares äventyr, Hyrkuskens berättelser
Boberg, Carl: Hvad skall man bli?
Bondeson, August: Skollärare John Cronschougs memoarer
Bonhoeffer, Dietrich: Alltid hos dig, Efterföljelse, Liv i gemenskap, Motstånd och underkastelse
Boye, Karin: Kallocain
Brantenberg, Gerd: Egalias döttrar
Braw, Christian: Nåden och världen, I världen, I Sverige, I tiden, Till minnet, Bättre människa – bättre chef, Erfarenhetsbaserat ledarskap
Bunyan, John: Kristens resa
Buscaglia, Leo: Leva älska lära
Busch, Wilhelm: Kom hem, Ljus över korset
Böök, Fredrik: Resa i Sverige

Oron vid älven

En riktigt, riktigt bra bok är Allan Sandströms om Nils Grubb. "Oron vid älven", utgiven på Artos 2005, trodde jag länge var någon sorts kyrkohistorisk uppsats om en kyrkoherde i Umeå på 1700-talet. Och så läste jag den, och upptäckte att det var en roman, spännande som bara den! Bra gjort, Allan!

Per och Pål

Strindberg som novellist är något helt annat än Strindberg som romanförfattare. (Med undantag för Hemsöborna). De kortare berättelserna bör definitivt både läsas och läsas om.

De historiska berättelserna Per och Pål, Beskyddare, Högre ändamål och Odlad frukt är ju helt fantastiska - både berättartekniska och propagandistiska mästerverk! Det bistra konstaterandet "och det är inte ändrat än", som avslutar Per och Pål, känns ända in i själen apropå de tidlösa missförhållanden som novellerna gestaltar. Frågan är om satsen dessförinnan ("och det kan ingen människa ändra") är lika sann?

Nils Holgersson 100 år!

Grattis, Nils Holgersson, på 100-årsdagen! Eller ska vi säga 114-årsdagen, eftersom du ju i den fiktiva tiden redan var 14 år när boken om din underbara resa kom ut den 1 december 1906!

En fantastisk bok! Typiskt selma-lagerlöfsk såtillvida som den innehåller en spännande ramhandling med en mängd mer eller mindre löst inflätade episoder. (Inspiration från Kipling Djungelboken har hon ju själv medgivit). Men enligt min mening bättre än både Jerusalem och Gösta Berlings saga. Suverän vuxenbok likaväl som barnbok. Synd bara att filmen är så föråldrad - snart dags för en ny filmatisering kanske?

Dagen till ära tittar vi lite extra på 20-kronorssedlarna ("selmorna") och ropar: Hurra, hurra, hurra, hurra! Grattis Nils och tack Selma som skrev ner hans reseminnen!

Hans nåds testamente

Hjalmar Bergman hör för mej till 2000-talets nya bekantskaper. En positiv bekantskap, i huvudsak. Men Hans nåds testamente, genombrottsromanen, var en besvikelse. Den påstådda skojigheten var ganska vemodig (fast det är förstås typiskt Bergman), men själva handlingen och kärlekshistorien kändes ganska fadd och dekadent på ett föga fängslande vis. Kul 1910 kanske. För nutida läsare ganska medelmåttigt, särskilt som Bergman senare överträffat sej själv flera gånger om.

Nej, läs Markurells i Wadköping, Farmor och Vår Herre - samt Clownen Jac! Det är Bergman när han är som bäst!

Sinuhe egyptiern av Mika Waltari

Det här är en mäktig bok. Eller egentligen ganska många böcker av varierande litterär kvalitet (i den bemärkelsen lik Bibeln). Men författaren uppges vara densamme till dem allihop, nämligen den "pensionerade" läkaren Sinuhe. Och även i verkligheten är författaren densamme hela tiden, nämligen finländaren Mika Waltari.

Sinuhe intar både i prolog och epilog en desillusionerad attityd, inte helt olik Predikarens i Bibeln. Efter att ha sett och upplevt det mesta, vill han dela med sig av en ganska livstrött men ändå generös åskådning. Berättelsen är i mina ögon som mest levande i de två första böckerna - om barn- och ungdomsåren - men innehåller även därefter flera episoder av stor dramatik och stundtals komik.

Emellanåt kan dock boken kännas väl tung, inte bara till formatet utan även till själva uppläggningen. Ambitionen att skildra en hel epok (farao Echnatons och hans efterträdares) ur en enda människas perspektiv gör att det inte alltid är rätt att skönja "den röda tråden", som t.ex. en svensk författare som Selma Lagerlöf så skickligt följer, hur episodartade även hennes kapitel än kan verka ibland.

Josef och hans bröder

Böckernas bok, Bibeln själv, innehåller faktiskt en hel del rätt bra noveller! Ibland utgör de egna skrifter, t.ex. Ruts bok eller Esters bok. Ibland ingår de i en större skrift, och då är det kanske svårare att hitta igen dem.

De sista 10 kapitlen i Första Moseboken är t.ex. en sån där härlig novell, nämligen berättelsen om Josef och hans bröder. Detta relationsdrama (ja, vilken dramatik!) berättas med stor uttrycksfullhet och känsla, inte likt mycket annat jag läst. Rekommenderas även till dem som tror att de "kan" historien sedan barnsben. Kolla berättartekniken, ordvalet, tidsfärgen! Njut!