Sunday, April 29, 2007

Graham Greene

Det största författarskap jag mött under åren här i Bollnäs, både kvalitativt och kvantitativt, är utan tvekan Graham Greenes. Den första bok av honom jag stötte på var Slutet på historien, och sedan var jag fast. Makten och härligheten, Hjärtpunkten, Vår man i Havanna - bok följde bok, slag i slag.

Graham Greene har ju som sagt den sympatiska vanan att skriva pregnant; hans romaner är sällan eller aldrig mer än 2-300 sidor, vilket gör att man gärna både läser fler och läser om dem man redan avnjutit.

Dessutom - och det kan jag inte dölja - fascineras jag av hans öppenhet mot det andliga, för att inte rakt ut säga kristna. Greene blir aldrig sentimental, men just med sin torra, knappa stil lyckas han få läsaren att bli gripen av ytterst prosaiska livsöden. Det är skickligt!

Molnfri bombnatt

April månads stora läsupplevelse var dock, le Carré får ursäkta, Vibeke Olsson Falks Molnfri bombnatt. Den, mina vänner, var visserligen dubbelt så lång som le Carrés roman - och har alltså enligt min tes sämre "överlevnadsprognos" - men jag hade ingen lust att förkorta den. Själva makligheten i berättartempot kontrasterar mot de täta tidsomkastningarna - läsaren hålls i spänning av själva det faktum att han/hon fått veta (ungefär) hur det kommer att gå.

Likheten med le Carrés Spionen som kom in från kylan är att berättelsen till största delen utspelar sig i Tyskland. I övrigt är likheterna få. Men den som vill förstå, eller åtminstone ana, hur nazismen bemäktigade sig även de finaste tyska personligheter - eller vilket psykologiskt övertag en totalitär regim ö.h.t. kan skaffa sej - har i Molnfri bombnatt en sällsynt möjlighet till verkliga in-blickar och in-sikter. Världskrigets (det första) store skildrare, Jan-Olof (Jolo) Olsson, har i sin dotter fått en värdig efterföljare vad gäller Världskrigets ohyggliga "andra halvlek", 1939-1945.

Spionen som kom in från kylan

John le Carrés Spionen som kom in från kylan var helgens läsupplevelse. Men inte undrar jag på att Graham Greene uppskattat den - den påminner inte så lite om Greenes böcker i sin lakoniska språkform och sina ofta ganska sjabbiga miljöer.

Liksom i det att den är föga mer än 200 sidor. Sällan behöver en roman vara längre än så. Chansen att den överlever sin samtid ökar i alla fall i allmänhet omvänt proportionellt mot antalet sidor. (Jodå, undantag finns - men hur många har EGENTLIGEN läst Joyces Odysseus eller Prousts På spaning efter den tid som flytt?).