1819 års psalmbok (den "wallinska")

En mycket speciell bok som jag sedan barndomen stiftat nära bekantskap med (och t o m skrivit av långa stycken av på skrivmaskin när jag var i 6-årsåldern) är 1819 års psalmbok, som till stora delar författades av Johan Olof Wallin och därför kallats den wallinska psalmboken. Många av hans psalmer hör till det svenska kulturarvet, särskilt "Din klara sol går åter opp" och "Var hälsad, sköna morgonstund".

Campbells kungarike

Tillsammans med Styrka 10 från Navarone den mest "hydromaniska" roman jag vet. Även filmad. Men väldigt svart-vit personteckning, och inte alls lika virtuost berättad som Alistair Macleans romaner (före 1970 iaf). Ändå hygglig underhållning. Men inte mer. Ser nog "Luftbron" som Hammond Innes´ främsta roman. Skriver kanske om den en annan gång.

Bland svenskar, finnar och lappar

Lika friskt berättad som Guldstrand av Sven Danell (om Estlands svenskbygder på 30-talet) är boken Bland svenskar, finnar och lappar av Olof Bergqvist. Framför allt den första delen om tiden som präst i Gällivare (1892-1904, från 1896 kh) är enormt fängslande. Både för själva upplevelsernas skull och för berättarkonstens. Delen om biskopsåren i Luleå (1904-1937) är mattare och mer av en vandring genom det stora stiftet och dess olika invånare, inte utan tidens rasbiologiska reflektioner. Den 78-årige författaren dog året efter bokens utgivning.

Luleå stifts förste biskop är verkligen en författarbekantskap värd att göra, liksom dottern Stina Aronson, långt större som författare, men med omisskännliga drag av fadern. Det ligger något mycket sorgligt i detta att dottern (som också kom att bo långa tider i Norrbotten, jfr hennes roman Hitom himlen), inte fick växa upp med sin far och mor. Hon föddes samma år som Bergqvist enligt utfästelse blev präst i lappmarken (Gällivare), men tydligen var det otänkbart - kanske för båda parter? - att de skulle bilda gemensamt bo och bli prästpar där uppe. Trots att Olof och städerskan Maria Andersson fick två (!) barn tillsammans: Lisa (f 1888) och Stina (f 1892).

Det kan ju inte hjälpas att detta drar en stor skugga över Olof Bergqvists minne. Han kom själv från fattiga förhållanden och fick kämpa och arbeta för att få råd med studierna (varför hans teologiska examen blev kraftigt försenad) och som det hette "bilda familj". Han fick tydligen hjälp med den s k "sexuella nöden" av en piga som städade hos studenterna. Men när han nu de facto ändå bildade familj under studieåren, borde den väl också ha "legitimerats" officiellt? Alldeles särskilt när fadern som här är präst och utbildar sej till själasörjare för både unga män och kvinnor.

Istället gifte sej Olof med Hanna Norbäck (1868-1947), som blev en mycket ryktbar och representativ "biskopinna". Men det var dottern med pigan/städerskan som både till utseende och begåvning bråddes på honom. ("Den kunde han inte neka till" tyckte folk i Luleå när Stina i 20-årsåldern kom på besök). Jag har inte läst hennes bok Hitom himlen än, men inser nu att det måste jag göra. Hoppas jag kan återkomma om den.

Katitzi av Katarina Taikon

Det tog sin tid, men nu har jag läst åtminstone halva Katitzi-serien (den från "Barnbruden" och framåt). Katarina Taikon kunde skriva, det är helt klart. Och hon hann fram till sista boken ("Uppbrottet", 1980) innan det tragiska hjärtstilleståndet (1982) och den långa koman. Det är konstigt, men trots alla uppenbara olikheter - bl a att den här serien ju faktiskt är självbiografisk! - kommer jag att tänka på mina bänkböcker i Kulla Gulla-serien (på mellanstadiet). Jag borde ha läst Katitzi då också.

Men bättre sent än aldrig. Som sagt: Katarina Taikon kunde verkligen skriva. Och Katitzi-böckerna ger en bild av Sverige från 40-talet och framåt som många inte velat se. Vi får en inblick i den "zigenska" kulturen (numera ett fult ord som ska rensas bort ur romernas egna munnar i nya upplagan) men också i den "storsvenska". Det är ingen idealiserad bild vi får av någondera, och just denna nyansering gör böckerna så intressanta. Inklusive de rappt återgivna ordväxlingarna!