Hjalmar Bergman hör för mej till 2000-talets nya bekantskaper. En positiv bekantskap, i huvudsak. Men Hans nåds testamente, genombrottsromanen, var en besvikelse. Den påstådda skojigheten var ganska vemodig (fast det är förstås typiskt Bergman), men själva handlingen och kärlekshistorien kändes ganska fadd och dekadent på ett föga fängslande vis. Kul 1910 kanske. För nutida läsare ganska medelmåttigt, särskilt som Bergman senare överträffat sej själv flera gånger om.
Nej, läs Markurells i Wadköping, Farmor och Vår Herre - samt Clownen Jac! Det är Bergman när han är som bäst!
Thursday, November 30, 2006
Friday, November 17, 2006
Sinuhe egyptiern av Mika Waltari
Det här är en mäktig bok. Eller egentligen ganska många böcker av varierande litterär kvalitet (i den bemärkelsen lik Bibeln). Men författaren uppges vara densamme till dem allihop, nämligen den "pensionerade" läkaren Sinuhe. Och även i verkligheten är författaren densamme hela tiden, nämligen finländaren Mika Waltari.
Sinuhe intar både i prolog och epilog en desillusionerad attityd, inte helt olik Predikarens i Bibeln. Efter att ha sett och upplevt det mesta, vill han dela med sig av en ganska livstrött men ändå generös åskådning. Berättelsen är i mina ögon som mest levande i de två första böckerna - om barn- och ungdomsåren - men innehåller även därefter flera episoder av stor dramatik och stundtals komik.
Emellanåt kan dock boken kännas väl tung, inte bara till formatet utan även till själva uppläggningen. Ambitionen att skildra en hel epok (farao Echnatons och hans efterträdares) ur en enda människas perspektiv gör att det inte alltid är rätt att skönja "den röda tråden", som t.ex. en svensk författare som Selma Lagerlöf så skickligt följer, hur episodartade även hennes kapitel än kan verka ibland.
Sinuhe intar både i prolog och epilog en desillusionerad attityd, inte helt olik Predikarens i Bibeln. Efter att ha sett och upplevt det mesta, vill han dela med sig av en ganska livstrött men ändå generös åskådning. Berättelsen är i mina ögon som mest levande i de två första böckerna - om barn- och ungdomsåren - men innehåller även därefter flera episoder av stor dramatik och stundtals komik.
Emellanåt kan dock boken kännas väl tung, inte bara till formatet utan även till själva uppläggningen. Ambitionen att skildra en hel epok (farao Echnatons och hans efterträdares) ur en enda människas perspektiv gör att det inte alltid är rätt att skönja "den röda tråden", som t.ex. en svensk författare som Selma Lagerlöf så skickligt följer, hur episodartade även hennes kapitel än kan verka ibland.
Josef och hans bröder
Böckernas bok, Bibeln själv, innehåller faktiskt en hel del rätt bra noveller! Ibland utgör de egna skrifter, t.ex. Ruts bok eller Esters bok. Ibland ingår de i en större skrift, och då är det kanske svårare att hitta igen dem.
De sista 10 kapitlen i Första Moseboken är t.ex. en sån där härlig novell, nämligen berättelsen om Josef och hans bröder. Detta relationsdrama (ja, vilken dramatik!) berättas med stor uttrycksfullhet och känsla, inte likt mycket annat jag läst. Rekommenderas även till dem som tror att de "kan" historien sedan barnsben. Kolla berättartekniken, ordvalet, tidsfärgen! Njut!
De sista 10 kapitlen i Första Moseboken är t.ex. en sån där härlig novell, nämligen berättelsen om Josef och hans bröder. Detta relationsdrama (ja, vilken dramatik!) berättas med stor uttrycksfullhet och känsla, inte likt mycket annat jag läst. Rekommenderas även till dem som tror att de "kan" historien sedan barnsben. Kolla berättartekniken, ordvalet, tidsfärgen! Njut!
Subscribe to:
Posts (Atom)