April månads stora läsupplevelse var dock, le Carré får ursäkta, Vibeke Olsson Falks Molnfri bombnatt. Den, mina vänner, var visserligen dubbelt så lång som le Carrés roman - och har alltså enligt min tes sämre "överlevnadsprognos" - men jag hade ingen lust att förkorta den. Själva makligheten i berättartempot kontrasterar mot de täta tidsomkastningarna - läsaren hålls i spänning av själva det faktum att han/hon fått veta (ungefär) hur det kommer att gå.
Likheten med le Carrés Spionen som kom in från kylan är att berättelsen till största delen utspelar sig i Tyskland. I övrigt är likheterna få. Men den som vill förstå, eller åtminstone ana, hur nazismen bemäktigade sig även de finaste tyska personligheter - eller vilket psykologiskt övertag en totalitär regim ö.h.t. kan skaffa sej - har i Molnfri bombnatt en sällsynt möjlighet till verkliga in-blickar och in-sikter. Världskrigets (det första) store skildrare, Jan-Olof (Jolo) Olsson, har i sin dotter fått en värdig efterföljare vad gäller Världskrigets ohyggliga "andra halvlek", 1939-1945.
No comments:
Post a Comment