...men Alistair Macleans författarskap kommer inte långt efter. Också det en härlig "vuxenupplevelse". Jag hade sett Kanonerna på Navarone som film på studentkorridoren, men aldrig läst boken. Min första Maclean blev istället Natt utan slut, följd av Örnnästet och Fruktan är mitt vapen. Alla tre utmärkta berättarprestationer. Mindre imponerad blev jag av Björnön och genombrottsromanen HMS Ulysses, av vilka dock den senare är mycket läsvärd som osentimental krigsskildring (Maclean tog värvning i amerikanska marinen 1942 vid 19 års ålder och var till sjöss två och ett halvt år).
Senast lästa Maclean-romanen är dock (till slut) Kanonerna på Navarone. Först på svenska och sedan (just nu) i en förkortad engelsk upplaga. Spännande att läsa även andra gången. Maclean lyckas nästan alltid få med en rejäl förrädare, hur små och sammansvetsade gäng han än skriver om, men vem det är blir oftast lika svårt att gissa som vem som är mördaren i en skickligt hopvävd deckare. Så också här. Visst upprepar sej den produktive Maclean lite grann ibland, ungefär som den lika produktiva Agatha Christie inom sin genre, och jag borde nog ha läst Kanonerna på Navarone före t.ex. Örnnästet för att uppskatta själva berättartekniken tillfullo, men jag förstår verkligen varför den ofta nämns som Macleans bästa bok. Rekommenderas, inte minst för den fina psykologin i skildringen av den yngste lagmedlemmen Andy Stevens och dennes vedermödor.
No comments:
Post a Comment