Hjalmar Bergman hör för mej till 2000-talets nya bekantskaper. En positiv bekantskap, i huvudsak. Men Hans nåds testamente, genombrottsromanen, var en besvikelse. Den påstådda skojigheten var ganska vemodig (fast det är förstås typiskt Bergman), men själva handlingen och kärlekshistorien kändes ganska fadd och dekadent på ett föga fängslande vis. Kul 1910 kanske. För nutida läsare ganska medelmåttigt, särskilt som Bergman senare överträffat sej själv flera gånger om.
Nej, läs Markurells i Wadköping, Farmor och Vår Herre - samt Clownen Jac! Det är Bergman när han är som bäst!
No comments:
Post a Comment