Det här är en mäktig bok. Eller egentligen ganska många böcker av varierande litterär kvalitet (i den bemärkelsen lik Bibeln). Men författaren uppges vara densamme till dem allihop, nämligen den "pensionerade" läkaren Sinuhe. Och även i verkligheten är författaren densamme hela tiden, nämligen finländaren Mika Waltari.
Sinuhe intar både i prolog och epilog en desillusionerad attityd, inte helt olik Predikarens i Bibeln. Efter att ha sett och upplevt det mesta, vill han dela med sig av en ganska livstrött men ändå generös åskådning. Berättelsen är i mina ögon som mest levande i de två första böckerna - om barn- och ungdomsåren - men innehåller även därefter flera episoder av stor dramatik och stundtals komik.
Emellanåt kan dock boken kännas väl tung, inte bara till formatet utan även till själva uppläggningen. Ambitionen att skildra en hel epok (farao Echnatons och hans efterträdares) ur en enda människas perspektiv gör att det inte alltid är rätt att skönja "den röda tråden", som t.ex. en svensk författare som Selma Lagerlöf så skickligt följer, hur episodartade även hennes kapitel än kan verka ibland.
No comments:
Post a Comment