Den 21 juli 2007 stod det klart att Harry Potter-serien verkligen var ett storverk. Jag vill nog placera Harry Potter i jämnbredd med Frodo i Sagan om ringen eller syskonen Pevensie i Narnia-böckerna. Man ska akta sig för att utnämna böcker till "blivande klassiker", men det är ingen tvekan om att J K Rowling är fullt i klass med J R R Tolkien och C S Lewis när det gäller att forma en sagovärld och tillämpa dess egna lagar.
Vad den rena berättartekniken angår är hon som regel fullständigt suverän. Den för långläsningen nödvändiga omväxlingen mellan högt och lågt, allvar och humor, anspänning och avspänning, behärskar hon intill mästerskap.
Det jag känt viss tveksamhet och oro inför är faktiskt budskapet och själva andan i boken. Tesen att kärleken övervinner allt har ibland känts lite ihålig när attityden mot översittare som Dudley eller Draco mest verkat kännetecknas av hat och hämndlystnad. Men det jag hunnit läsa av sista delen har gjort mej positivt överraskad på flera punkter, och jag hoppas att den fortsatta läsningen inte ska förta intrycket av ett värdigt (men varken gråtrist eller smörigt) slut på Harry Potters kamp mot lord Voldemort.
No comments:
Post a Comment