Det tog sin tid, men nu har jag läst åtminstone halva Katitzi-serien (den från "Barnbruden" och framåt). Katarina Taikon kunde skriva, det är helt klart. Och hon hann fram till sista boken ("Uppbrottet", 1980) innan det tragiska hjärtstilleståndet (1982) och den långa koman. Det är konstigt, men trots alla uppenbara olikheter - bl a att den här serien ju faktiskt är självbiografisk! - kommer jag att tänka på mina bänkböcker i Kulla Gulla-serien (på mellanstadiet). Jag borde ha läst Katitzi då också.
Men bättre sent än aldrig. Som sagt: Katarina Taikon kunde verkligen skriva. Och Katitzi-böckerna ger en bild av Sverige från 40-talet och framåt som många inte velat se. Vi får en inblick i den "zigenska" kulturen (numera ett fult ord som ska rensas bort ur romernas egna munnar i nya upplagan) men också i den "storsvenska". Det är ingen idealiserad bild vi får av någondera, och just denna nyansering gör böckerna så intressanta. Inklusive de rappt återgivna ordväxlingarna!
No comments:
Post a Comment