Bland svenskar, finnar och lappar

Lika friskt berättad som Guldstrand av Sven Danell (om Estlands svenskbygder på 30-talet) är boken Bland svenskar, finnar och lappar av Olof Bergqvist. Framför allt den första delen om tiden som präst i Gällivare (1892-1904, från 1896 kh) är enormt fängslande. Både för själva upplevelsernas skull och för berättarkonstens. Delen om biskopsåren i Luleå (1904-1937) är mattare och mer av en vandring genom det stora stiftet och dess olika invånare, inte utan tidens rasbiologiska reflektioner. Den 78-årige författaren dog året efter bokens utgivning.

Luleå stifts förste biskop är verkligen en författarbekantskap värd att göra, liksom dottern Stina Aronson, långt större som författare, men med omisskännliga drag av fadern. Det ligger något mycket sorgligt i detta att dottern (som också kom att bo långa tider i Norrbotten, jfr hennes roman Hitom himlen), inte fick växa upp med sin far och mor. Hon föddes samma år som Bergqvist enligt utfästelse blev präst i lappmarken (Gällivare), men tydligen var det otänkbart - kanske för båda parter? - att de skulle bilda gemensamt bo och bli prästpar där uppe. Trots att Olof och städerskan Maria Andersson fick två (!) barn tillsammans: Lisa (f 1888) och Stina (f 1892).

Det kan ju inte hjälpas att detta drar en stor skugga över Olof Bergqvists minne. Han kom själv från fattiga förhållanden och fick kämpa och arbeta för att få råd med studierna (varför hans teologiska examen blev kraftigt försenad) och som det hette "bilda familj". Han fick tydligen hjälp med den s k "sexuella nöden" av en piga som städade hos studenterna. Men när han nu de facto ändå bildade familj under studieåren, borde den väl också ha "legitimerats" officiellt? Alldeles särskilt när fadern som här är präst och utbildar sej till själasörjare för både unga män och kvinnor.

Istället gifte sej Olof med Hanna Norbäck (1868-1947), som blev en mycket ryktbar och representativ "biskopinna". Men det var dottern med pigan/städerskan som både till utseende och begåvning bråddes på honom. ("Den kunde han inte neka till" tyckte folk i Luleå när Stina i 20-årsåldern kom på besök). Jag har inte läst hennes bok Hitom himlen än, men inser nu att det måste jag göra. Hoppas jag kan återkomma om den.