Anna Svärd

Jag har ju tidigare lovordat Selma Lagerlöfs roman Charlotte Löwensköld och länge sett fram emot att få läsa trilogins avslutande del, Anna Svärd. När jag tack vare min hustrus efterforskningar fick tag i den upplevde jag dock en grym besvikelse. Enskilda lysande partier till trots är helhetsintrycket lika dåligt som av Rune Pär Olofssons kopparbergs-trilogi. Hur kunde Selma Lagerlöf låta sin sista roman bli så bedrövlig? Det "öppna" slutet skulle bevars vara något nytt men känns bara slappt. Varför Anna Svärd f.ö. ens skulle tänka på att återuppta samlivet med sin galne ex-man måste för den normale läsaren te sej helt obegripligt. Varför Charlotte Löwenköld ens någonsin varit kär i honom framstår som lika obegripligt. Karl-Artur Ekenstedt är en patetisk figur i ordets allra sämsta bemärkelse, och även om han kan ses som en karikatyr över egenrättfärdigheten framstår han närmast som en "karikatyr av karikatyren", d.v.s. den traditionella bilden av en s.k. väckelsepräst skruvad och vriden några varv ytterligare. Men, som sagt, det finns enskilda partier av mycket hög klass. Anna Svärd framstår som en osannolikt stark och dråplig kvinna, om än inte lika självlysande som Charlotte Löwensköld. Den onda makten i berättelsen, organisthustrun Tea Sundler, är närmast monumental i sin vedervärdiga, rent av demoniska beskäftighet. Och det inledande kapitlet Karlstadsresan kan läsas som en fristående, lysande novell. Charlotte Löwenskölds sista replik där griper starkt: "Guds tålamod är inte slut. Jag vet, att det varar."